15. okt, 2021
 
Ska vi ta och reda ut det här en gång för alla?
 
Varför anses det värre att kallas för nazist än för kommunist?
Varför är “nazist” ett laddat invektiv, men inte “kommunist”?
Varför betraktas nazismens brott mot mänskligheten (lyfts alltid fram!) alltid såsom värre än kommunismens (tonas alltid ner, bagatelliseras, förnekas eller “glöms bort”!)?
Varför kommer vänster-politiker alltid undan med att bortse från detta utan att få några kritiska motfrågor?
 
 
Ni Vänster som tror ni är så fläckfria...Ni har en rejält smutsröd historia. Lika röd som blodet som dryper från era händer!
 
Nu får det väl ändå vara nog?!
Bolunds skenheliga utspel mot Sverigedemokraterna när han kallar dem blåbruna – och liksom bara i farten drar med resten av oppositionen också.
Men när sakargumenten tryter, så sjunker debattnivån ner till sandlådan och färgpaletten.
Ovärdigt svenska förtroendevalda riksdagspolitiker!!
I´ve got news for you Bolund, eller för den delen för alla ni V-sympatisörer som tror er vara utan skuld:
 
De största massmorden i historien i rangordning såvitt som kan rekonstrueras ur tillgängliga källor:
 
1) Kinas = kommunistdiktatur= vänsterextrem. “Det stora språnget” 1958-62: 35-55 milj svalt ihjäl, 3 milj dödades. “Kulturrevolutionen” 1966-69 (i praktiken till 1976): upp till 20 milj “oliktänkande” dödades !!
2) Sovjetunionens = kommunistdiktatur = vänsterextrem. “Holodomor” (ukr ord som betyder “att döda genom svält”) 1932-33: 3 – 7 milj döda. Stalins utrensningar 1936-39: 1 milj avrättades, ytterligare flera milj dog av omänsklig behandling i läger. Gulaglägersystemet: okänt antal dödade.
3) Tysklands = nazistdiktatur = högerextrem. “Förintelsen”  1933 – 1945:  c:a 7 milj avrättade och döda av omänsklig behandling i läger.
4) Kambodjas (röda khmererna) = kommunistdiktatur = vänsterextrem. Pol Pots skräckvälde 1976-79: 2 milj avrättade
 
Men detta talas det ALDRIG om i media eller politikerkretsar! Alla tiger still på något märkligt vis.

Nej jag är inte Sverigedemokrat. Jag är opolitisk. Jag röstar blankt. Men rätt ska vara rätt!
 
 Irriterad Moms
 
7. sep, 2021

Alltså vad är det med män och näshår?!?

Okej – kvinnor kan få skäggstrån med stigande ålder, män kan få längre ögonbrynshår, frodig näshårsväxt och öronhårsväxt.

Men att ansa….?

Jag hjälper maken att regelbundet klippa håret. På nåder kan jag då också få ansa ögonbrynen med därför avsedd elektrisk liten klippare…som faktiskt heter ögonbryns- och näshårsklippare….men det här med näshåren?!?!
Det är extremt känsligt och närgånget. Tydligen! Däri verkar integriteten och manligheten sitta!

Okej jag förstår det känsliga i om jag skulle närma mig de ädlare delarna och kräva att få ansa …men näshåren????!?

Maken åt lunch med en kollega häromdagen och kom härefter triumferande hem och berättar att kollegan orerat över att hans fru vill och får ansa hans ögonbryn – men näshåren! Där går gränsen!

Inte kan det väl ligga i stenåldersgenerna? Var man en bättre jägare med hängande och slängande näshår? Sprang man fortare? Höll man bättre värmen genom att kunna vira in sig i dessa ”odlingar” eller var det till och med så att: Ju längre näshår desto bättre kunde man stå för artens överlevnad?

Jag anser personligen att det är extremt missklädsamt, otrevligt och oattraktivt med långa näshår, och ögonbrynshår….och öronhår.
Han kan vara välklädd, kostym, slips – men strunta i näshåren.
Han kan vara vältränad, raka bröstet – men strunta i näshåren.
Han kan vara mån om det mesta – men strunta i näshåren.

Det vittnar om en avsaknad av självkritik och hygientänk och förmåga att se hur man själv ser ut.
Pricken över i (eller inte) är när det dessutom sitter lite kråkor i nästofsarna. Uuuurk!

När vi nu ändå är inne på området så säger jag bara: Långa tånaglar!
Långa gärna lite gulaktiga och spruckna. Oh my god! Jag förstår verkligen inte!

Det är i varje fall maken noga med.
Varför tänker jag? Varför? Gaahhh!

Tänker man verkligen inte på det?
Kanske är det en protest?  Så som progg-tjejer på 70-talet på demonstrativt och naturligt sätt skulle ha långt hår under armarna?

Ja nu menar jag på intet sätt att jag är felfri. Ooo nej! Men jag håller i alla fall efter ovannämnda.

Och jo – Kvinnor med långa tånaglar existerar också! Och för mig är verkligen inte heller det trevligt. Inte ens om de är målade och pyntade.

Allas eder anti-näshårsmoms

28. aug, 2021

Häromdagen åkte jag ut på tur. Jag tycker om att göra det ibland – dels för att utforska omgivningen, dels för att upptäcka nya platser, dels för att slappna av i naturen.

Nå, nu bestämde jag mig för att svänga in vid en skylt som länge lockat mig - ”Lugna skogen”.
Jag såg framför mig i min fantasi – en stor barrskog med mjuka mossklädda kullar – en riktig Bauer-skog. Kanske till och med hitta lite kantareller…?
Vägen blev snabbt mindre och krokig, jag åkte på måfå.

Mest sommarstugor och kanske någon bofast.
– ”Nånstans måste jag ju komma” tänkte jag men insåg snart att jag var tvungen att vända. Jag kom inte längre.
En liten grusplan vid ett hus gav möjligheten att vända.
Några sekunder efter att jag just kört upp och påbörjat vändningen dyker en kvinna upp och skakar på huvudet och börjar vifta med armarna.
Jag tänker att jag kan fråga henne om skogen jag föreställt mig, faktiskt finns i närheten?

Jag vinkar att hon ska komma – hon tar ett steg närmare bilen men inte mer. Jag kliver ur.

-Hej…börjar jag…

- Du kan inte bara komma och köra här, det är PRIVAT!!! Rejält ilsken från start.

- Ja men…

- Det är P-R-I-V-A-T!!

- Ja men vet du om det finns någon skog här med granar och mycket mossa?

- Det finns väl överallt här, fräser hon och slår ut med armen i en ilsk gest. Och här kan du inte bara komma och köra!

-Ursäkta så mycket men jag visste inte vart vägen ledde. Nu börjar jag bli irriterad. Och tänker det är fan inte privat! Det fanns ingen skyllt om privat väg eller privat egendom eller enskild väg eller vad det heter. Och vi har faktiskt något som heter Allemansrätt!
Meeen jag tänker inte visa att jag blir arg!
 – Men finns det nån sån skog här , försöker jag igen.

Kärringen är fortfarande förbannad och påpekar noga än en gång att : -Det finns väl överallt här och att det är privat.

- Ursäkta så hemskt mycket men jag visste faktiskt inte vart vägen ledde! säger jag och åker iväg.

Okej, andaaaas.
Jag började tänka på varför hon var så förbannad och hittar flera tänkbara förklaringar.

  • De kanske hade haft mycket inbrott i området – så hon trodde jag var ute för att reka
  • Hon kanske var psykiskt sjuk på nåt sätt
  • Hon kanske levde i ett misshandelsförhållande där maken förbjöd henne att prata med någon och nu visste hon att hon åkte på stryk
  • Hon kanske hade varit ute för ett överfall och därmed blev traumatiskt livrädd för mänsklig kontakt
  • Eller så var hon bara dum helt enkelt

 Jag å min sida

  • Kunde ju faktiskt bara varit ute för att jag tycker om det
  • Eller för att jag letar svamp
  • Eller för att slappna av i härlig natur
  • Eller för att få inspiration i mitt skapande
  • Eller för att utnyttja allemansrätten
  • Eller åkt vilse
  • Eller för att reka, stjäla, slå och mörda
  • Eller för att bara störa och inkräkta på privat mark

 

När jag svänger ut från den lilla grusvägen ut på stora vägen igen, tar det naturligtvis en stund innan jag gasat upp i den höga fart som råder där.
Då kommer en fartdåre och ligger i änden på mig och ska om till varje pris. Ni vet en sån där som ligger 20 cm från bakluckan i hög fart.
Än en gång är det på gränsen att jag går igång och blir upprörd över honom – MEEEN – händelsen med kärringen ligger färskt i minnet.

Kanske är han på väg till sin döende mor på sjukhuset? Kanske har han just fått besked att frun ska föda? Eller har han 5 min på sig till flyget….typ?

Eller så är han bara dum.

Poängen här är att jag anser att vi ska vara väldigt försiktiga med att genast bli förbannad och genast utgå från att ”den andre” är dum i huvudet och att världen är full av idioter och därmed slösa vår energi på något som vi faktiskt inte vet.

I många, många fall finns förklaringar till varför den du möter – beter sig som de gör.

Så – du ilskna dam – jag hyser inget agg mot dig. Hoppas inte du gör det mot mig heller.

Så mycket bättre världen blir om vi tänker så.

/vänliga Momsen

14. aug, 2021

 

Jaha – då var semestern över för många och skilsmässomånaderna är här.

Jag väljer att fortsätta skriva lite grand på temat "sommarens konflikter" eftersom jag fått många som mailade mig om att det var väldigt träffande inlägg.

September är den månad flest vill skilja sig, enligt statistik.

Den månad när sommarens konflikter eskalerat så att någon i förhållandet tar valet – att avsluta.

Låter jag negativ? Kanske det. Men faktum kvarstår.

Ska du leta nytt jobb eller nytt boende så är augusti/september bra månader för det är då många ”rör” på sig efter uppbrott och beslut.

(Även frampå våren (maj) ska tilläggas att många byter boende.)

Nu har du kanske tänkt klart, bestämt dig, gjort ditt val - eller så har din partner det.

Själv har jag erfarenhet från att min tidigare partner bestämde sig i slutet av augusti.

 

Det här med val hörrni. Så mycket val här i livet.

Vägval.

 

Har alltid avskytt att behöva göra stora val.

Val som gör alla parter ledsna eller besvikna hur man än gör.

Val där man måste välja bra för den eller bra för den andre.

Val man tror är bäst – som visar sig bli så fel och val som smärtar.

Val som sårar, val som måste göras och val som man inte vill göra men måste. Väljer jag si blir de lessna men väljer jag så blir de lessna istället.

 

Livsavgörande val, mindre val. Val av kläder eller val av cancerbehandling.

Val i stridens hetta - som jag inte önskar att någon ska behöva göra - som jag själv har erfarenhet av.

Val där man inte vet vad resultatet blir och val där man klarar av att vila i det i vetskapen om att oavsett vad jag väljer så blir det ”Nog” bra.

Tvingande val.

 

Hela livet består av val – fast vi inte tänker på det och ingen slipper heller undan det.

Tänk bara på mjölk. Viken mjölk väljer du att köpa? Också att inte köpa någon mjölk är ett val.

Och val i ordets bemärkelse – att gå till val av våra partier. Eller att välja att inte gå till val.

Svåra val och lätta val.

Välja att leva eller välja att dö.

Välja att fokusera på bra saker eller dåliga saker.

 

Jag har gått hos flera psykologer/terapeuter i olika omgångar i livet. Något jag tycker börjar bli ett lite slitet uttryck som en del inom psykologins värld begagnar sig av när man mår dåligt, är att hela tiden hänvisa till - "Det är ditt val.", - "Du väljer att tänka så". Tolka det så. Reagera så.
Mycket, oerhört mycket är ett val i livet, men är det verkligen hela sanningen?

Jag måste säga att jag känner mig faktiskt lite kränkt av att bli tillsagd detta - att jag väljer att må dåligt.

Våra reaktioner på olika saker och situationer färgas av erfarenheter och trauma vi gått igenom. Det kan inte minst PTSD-drabbade vittna om. Och hur jag då reagerar på något visst- är inte alltid ett val utan ofta en spontan reaktion, som jag inte styr över.

Sedan är det förvisso sant hur jag väljer att tackla det hela - t.ex gå i terapi när jag känner att det är läge för det. Men alla reaktioner kan faktiskt inte(!) sägas vara ett val.

 

Nåväl - om du nu drabbas av din partners val eller drabbas av att tvingas välja. Hang in there.

Tyvärr kan du inte välja bort valen i livet.

 

Med kärlek / Momsen

 

 

 

23. jun, 2021

 

Äntligen semester...eller?

Handen på hjärtat - jag menar VERKLIGEN handen på hjärtat....hur är det egentligen?

Inte nog med stressen under året - nu återkommer semesterhetsen i sin fulla blomstring.

Snabbt klara av alla måsten hemma - innan man kastar sig iväg till den lilla stugan som stinker av avlopp och invaderas av myror.
Sand överallt. Till och med mellan blygdläpparna. 

- Kan vi inte bara stanna hemma i år?

- Stanna hemma? Men det är ju så myyyysigt i "vår" stuga.

eller

- Måste vi stressa iväg och tränga in oss i en alldeles för varm och trång husvagn när vi faktiskt har plats och svalt här hemma?

- Men vi är ju aaaalltid hemma! Det kan väl vara underbart att få lite miljöombyte?

Suck!

Semestern blir prestationsbelagd.

Upplagt för konflikter och ena parten "offrar" sig för husfridens skull.
Trots att man egentligen bara vill få "vara" utan att måsta och utan att stimma iväg.
Gå upp när man vill på morgonen. Lufsa runt i myskläder hela dan. Småpyssla med ditten o datten därhemma - med det som man aldrig hinner till vardags.

Sen måste vi ju ha en massa selfies och bilder på sociala medier som visar hur underbart ljuvligt vi har det också - och därmed kolla hur många kommentarer och likes vi fått. Snacka om stress!!

Pandemin har mer eller mindre tvingat oss att i många fall stanna hemma - och kanske är det trots allt så att fler har upptäckt att det kanske inte är så dumt det där med hemester?

Men de par som har särskiljda önskemål då? Måste det alltid vara den som vill vara hemma som får ge med sig? Måste alltid en bli förlorare?

Hur jämka bäst?

Och det här med dygnstider. En vill lägga sig tidigt och är som ett heelt utsketet äpplemos kl 9 på kvällen. Den andra drar gärna på framemot kl 01.00 med umgänge och kortspel.

Vem får offra sig där?

Har en känsla av att det oftast är den kvällspigga som "vinner" där. Det är ju mesigt att lägga sig för tidigt. Man måste ju ta vara på de ljusa kvällarna!?
Men de som faktiskt är så så SÅ trötta - kanske av arbetsåret, kanske bara i sig själv...? När man bara känner att kroppen skriker efter sömn och vila. Hur blir det?

Det allra bästa och mest rättvisa måste väl ändå vara att BÅDA blir nöjda?
Minska till ex tiden på campingen till hälften?
Vänta med att stimma iväg direkt när semestern börjar. Var kanske hemma ett par veckor först?
Vissa kvällar lägger sig den ene när den vill medan den andre får som den vill vissa kvällar = vara uppe längre. Kanske är det okej för er att den ena sticker iväg till campingen före den andra som får vara hemma själv ett tag? Mååååste man alltid vara tillsammans?

Måste väl gå att jämka? 

När jag kommer till mig själv - lever jag i ett äktenskap där vi båda i stort sett gillar samma saker i samma omfattning och därmed är i stort sett helt nöjda med att toffla runt hemma och möjligen göra en och annan liten dagsutflykt - möjöligen med en eller ett par övernattningar -  på semestern. Vi tycker det är alldeles underbart avslappnande.
Icke att förglömma så har vi även våra egna speciella hobbies som vi ägnar egentid åt också.

Vi har också samma dygnsrytm - halleluja!

Värdefullt och jag är tacksam.

 

Ta hand om er och VILA!

 

Semester-Momsen