27. sep, 2020

 

På frågan "Vad är meningen med livet" svarade någon "Att överleva".

Är det då inte det vi alla försöker? tänker jag. Att överleva.

Jag har överlevt flera stora trauma. Hur gjorde jag det? Jag vet inte, eller...jo förresten.
Jag gjode saker utan att tänka. Reagerade instinktivt. Gjorde det som behövdes. För att överleva.

Om man hamnar i akut sjönöd på Titanic - då strukturerar man inte först upp en plan, värderar den, reviderar den. Nej- man agerar instinktivt- för att överleva.

Det gjorde jag med. Jag stred. På ren instinkt - mot cancern. På liv och död.
Så vad gjorde jag då? Vad är min instinkt?

Jag bad, skrek, grät, bad, pratade med familj, vänner, posykolog, kurator, präst, diakon, bad. På ren instinkt gjorde jag det som för mig var helt naturligt för att överleva. Jag vände mig till den som för mig håller hela universum i sin hand.

Jag har överlevt.Nu ska jag lära mig att leva. Hur vet jag inte.

Jag har alltid sagt att jag inte är rädd för att dö, men jag är livrädd att inte få leva - med mina barn. Det var för dem jag kämpade. Det var det viktigaste. Att få överleva för mina barns skull.

Och nu står jag här och har överlevt i 7 år - mitt i det som heter livet.. Och jag känner mig lika vilse som alltid. Jag har mitt under dessa 7 år inte fattat att det är just det jag håller på med och har fullt upp med nämligen att LEVA.
Det är ju nu, här- som åren passerar. Och jag inte jag inte har vett nog eller kunskap nog att känna att jag LEVER. 

Det känns som att jag inte vet HUR jag ska göra? Jag saknar karta, kompass och instruktioner för detta. Och det är bara jag själv som kan hitta dem.

Jag läste, kommer ej ihåg var, "Döden är den optimala jämlikheten eftersom vi alla ska dö, rik som fattig....Så vi har ett enda val - nämligen att lära oss leva med detta."

 

Er levande moms

 

 

 

20. sep, 2020

Efter att jag fått mitt sista implantat - skulle jag så kallas i slutet av september, för slutbesök på onkologen.

5 dagar efter implantatet - ringer det: - Hej jag ringer från Onkologen på Ryhov.
Direkt, klump i magen, snabba sekunder av minnen. Obehag. Bara ordet onkolog och insikten om att jag, JAG är en av dem som går på onkologen - isar i mitt inre.

De vill fråga om jag kan komma redan på tisdag nästa vecka för slutbesöket. De har fått ett återbud.
Jag accepterar tiden. Processar - dels att jag reagerat med obehag när de ringde, dels vad som ska ske på återbesöket.

Onkologläkaren - trygg, lugn, go tjej.
Jag kommer nu att skrivas ut. Jag kommer inte att kallas på fler "kontroller". Nu är jag färdig med min behandling.
Färdig. Jag smakar på ordet inne i min hjärna, inne i mitt hjärta.

- Du kan faktiskt vara stolt, säger läkaren och jag blir lite perplex. Stolt över vad då? funderar jag innan hon fortsätter: - Det är faktiskt många som inte fullföljer behandlingen på grund av alla biverknignar, på grund av att det faktiskt är såpass jobbigt.

Oj, tänker jag, och känner en överraskande positivitet i det hela.

- Du har ju faktiskt fått alla behandlingar, fullt ut, så mycket man kan få och du har klarat det! Det ska du vara stolt över!

Jag känner faktiskt inuti mig, en viss trygghet i, att jag har kunnat ta allt fullt ut. Att jag inte var tvungen att avbryta på grund av att det blev för svårt, för smärtsamt eller för jobbigt.

Jag tackar Gud att jag överlevt!
Att jag överlevt alla fruktansvärda behandlingar.
Alla gifter som är så giftiga så man inte får ta i barn dagarna efter cellgifterna, så giftiga att kroppsvätskor inte får komma på någon annan person (tårar, svett), så giftiga att jag måste spola toaletten två gånger när jag kissat.
Cellgifter som är så giftiga att sköterskorna är bepansrade när de ger mig dem och behållarna slängs i special-superduper lådor efteråt.
Dessa gifter - har jag fått direkt in i mina blodbanor. Och de har gjort mig frisk.

Jag var en period helt helt övertygad om att jag skulle dö, om inte av cancern så av behandlingarna.

Jag kommer kallas 3 år till på årliga ultraljudsunderökningar av ärren där mina bröst en gång satt. Sedan faller jag in i den "normala" gången igen.

Så tackar jag, stänger dörren efter mig och går ut.

Ut, på darriga ben i den stora, farliga, underbara världen. Där jag nu står utan översikt av de kunniga, experterna.

Redo att ta mig framåt och lära mig att leva på nytt.

/ Cancersurvivor-momsen

 

 

11. sep, 2020

 

Idag är en stor dag för mig!

Jag har nämligen fått mitt allra sista implantat mot cancer, som jag fått var 28.e dag under 7 års tid.

Mixade känslor.
Ljuvligt att nu slippa detta som gett mig biverkningar from hell. Alltfrån djupaste dalar i humöret till något mellanting mellan ständig influensavärk och träningsvärk.

Samtidigt finns ju en liten jävel som sitter på axeln och viskar lismande: "Du kan inte gå säker. Nu kanske cancern får fritt utlopp igen."

Under dessa 7 år har jag ju upptäckt knölar ibland, som undersökts skyndsamt. Tack Gud att det inte har varit något…hittills.
När knälarna undersökts har läkarna resonerat att: -"Ja du står ju på implantatet så det borde ju inte vara någon farlig knöl."
Men nu kommer jag alltså inte att ha den ”säkerheten” längre, som i och för sig inte varit någon 100% säkerhet ändå.

Även detta får jag på något sätt lära mig att hantera. Precis som hundratals andra svåra saker jag på något sätt fått lära mig att ”deal with” kring all detta med cancern.

Tänk att det gått sju år sedan jag var igenom de svåraste behandlingarna!
Sju år till som jag ju faktiskt fått ta del av livet.
Tyvärr kan jag inte stoltsera med att jag varit något vidare duktig på att faktiskt vara glad över att leva mitt i dessa 7 år.
Det har varit mycket svåra 7 år med smärta både fysiskt och psykiskt.
Men när jag jag nu tänker – jag har fått leva med mina barn 7 år till. Och det är värt all smärta.

Det har gått fort! Swishat förbi!
Och än en gång slås jag av hur oerhört kort livet är, även om man skulle få förmånen att leva till man är 90. Så kort – och det går så, så oerhört fort!!!

Eftersom livet är så kort och går så fort – så gör jag nu sådant jag vill.
I den mån jag kan förstås.


Och för er som undrar….Nej bokmanuset är inte ”uträknat” än. Tvärtom är det mer aktuellt än nånsin! "Say no more...."
Jag har en bra magkänsla för det…om man säger så 😊

Trevlig helg alla mina läsare!

/Eder moms

 

 

2. sep, 2020

Okej, jag har nog skrivit det förut men gör det igen.

1. Säg aldrig, aldrig: - "Jag vet hur du känner!"
Inte ens om du själv haft cancer!
Man kan aldrig veta hur en annan människa känner sig.
Säg hellre: - "Jag vet inte hur du känner men jag förstår att det måste vara ett helvete!"

2. Jag lever i en berg- och dalbana. Pendlar mellan djupaste djupa förtvivlan när jag bara gråter och skratt i ironi. Låt mig göra det. 

3. Kanske lära jag mig aldrig att leva med insikten om att jag har eller har haft en dödlig sjukdom. Att jag varit nära döden. Närmare än många kanske nånsin är.
Det är ett tufft och svårt jobb.
Vi måste lära oss att leva med ovissheten - att vi aldrig kan vara säkra, säkra på att det inte kommer igen. Inte tar oss snart. Lära oss leva med att vi aldrig är säkra.
Vi förväntar oss inte att du ska förstå - men försök tänk dig in i att ständigt leva med ett nära och högst påtagligt dödshot om att det där dödliga lejonet står bakom knuten och när som helst kan anfalla oss. Oavsett vilka åtgärder vi vidtagit. 

4. Ibland måste jag få vara ensam. Helt utan intryck, människor, ljud. Bara sluta mig i min egen bubbla. Det betyder inte att du gjort något fel. Bara att min kropp och mitt psyke måste ta timeout. Jag vet inte när det kommer. Jag vet inte hur länge det kommer att vara så, men det är livsnödvändigt för mig att få vara där, för att orka vidare.

5. Det är helt naturligt för oss att när vi får symtom på något - tror att vi fått cancer igen. Det må vara en enkel förkylning, en stukad handled - men den lilla cancerjäveln sitter där på vår axel och säger: - Kanske är det cancer igen...?
Så är det - oavsett om vi vill att det ska vara så eller inte. Just cope with it eller håll käften.

6. Jag har bråttom att hinna leva. Det är så mycket jag vill hinna med att prova och göra! Innan det är för sent. Oavsett om jag lever till jag är 90 år eller dör imorgon. Eftersom ingen vet, men jag har insett att livet är kort och går så oändligt fort - så vill jag hinna. Och jag vill lära mig att leva igen.

Allas eder cancersurvivor moms

22. aug, 2020


Men hörrni!

När jag gör mina morgonbestyr brukar jag tvätta mig under armarna i tvättstället.
Har man tuttar så har så att säga avrinningsvattnet en naturlig väg i att rinna ner och droppa av från dem.
Har man tuttar inte - vilket jag inte har (pga cancern) så har men sålunda inget naturligt dropstop där.
Jag brukar fnula in en handduk runt linningen på byxorna så att den fångar upp ev vatten istället.
Men igår kom jag på att jag ju faktiskt har en ersättningsavrinning! 😀 Nämligen i volangen = bilringen =muffinskanten = fettvalken.
Det är ju en fantastiskt smart uppfinning hörrni! Vattnet rinner vackert ner och lägger sig i en liten fin sjö uppepå volangen. Sen är det bara att torka upp det!

Man måste tänka positivt för tusan!!

Det där med avsaknad av de kvinnliga attributen - läs tuttarna - ställer till en hel del. Särskilt när det gäller klädval. Inte för djupurringning, och inte fel sorts urringning. Och med tanke på ovannämnda naturligt förekommande volang på magen - måste också den döljas. 

Sen har jag ju något som kallas lymfödem i min högra arm - pga canceroperationen. Detta elände gör att armen konstant är svullen = 1-2 storlekar tjockare än normalt = många ärmar är  därmed alldeles för trånga.

Ytterligare ett försvårande moment är vallnigarna. Dessa förbaskade värmevallningar som är en kombo av klimakteriet och cancermediciner.
Alltså funkar inte för varma och för tjocka klädmaterial. OCh de måste gå lätt att öppna upp och slänga av sig när vallnignen sätter i som värst.

Ni fattar grejen va....svåååårt att hitta rätt kläder!!
Nåväl - eftersom ena dottern ska gifta sig sökes härmed en finfin klänning till detta tillfälle! och soooom jag letat!!

Googlar och beställer och provar och returnerar och googlar och beställer nytt och returnerar.

Jag överdriver faktiskt inte när jag säger att jag hittills beställt hem 44 klänningar och provat och skcikat tillbaka.

De senaste från ASOS var katastrofernas häjdpunkt. Jag visade denna gång förslagen - innan jag beställde dem, för min man - och vi trodde båda två på en fin klänning som med entusiasm beställdes tillsammans med 6 andra alternativ.
Jag säger bara K-A   T-A   S-T-R-O-F !!

Har ni sett Tomas Di leva i en kortare variant av sig själv och med sin typiska kaftan som är 3 nummer för lång ??  Gaaaahhhhh!

När jag lommar ut till maken och ska visa kläningen på mig, vet jag inte om han faktiskt blir bestört eller försöker dölja ett explosionsartat skratt! Han ser ut att inte få luft.

- Hmm...den....Han tystnar några sekunder... Den var ju.....Den var ju... faktisk....t inte så grann, krystar han fram.

Jag, med håret på ända efter som jag försökt trassla mig i ovannämnda Tomas di Leva sak, frustar vilt : Grann???!? Jag ser ju för tusan ut som Di Leva!!

Modet börjar svika mig. Ska jag aldrig hitta nåt fint? Och är det fint så är det nån superdupermegamaxad designer med priser därefter.

Nästa sändning med klänningar - är utvalda av en slags "persnal shopper" där man hos Zalando har fått fylla i allsköns uppgifter om kroppsform, vilka tyg man gillar, särskilda önskemål, "svagheter" man vill dölja etc. 

Jag säger bara ....gör inte det! 

Jag har skrivit att jag vill ha en klänning till min dotters bröllop. Att jag gillar "klassisk" stil - inte modern osv osv.

När jag öppnar paketet ligger där 2 blusar, 2 byxor, 2 kjolar och 2 klänningar...moderna!! Vad fa........!!! Ett brev med personal shopperns motiveringar: Jag har valt ut bra basplagg som du kan kombinera......bla bla bla. 

Men...va!?!?

Reaktiv som jag är så ränner jag iväg efter datorn och skriver återkoppling på det jag fått. På varenda plagg som är skickat ska man återkoppla varför man inte vill ha det. Och på varenda plagg skriver jag samma mening - med fetstil:

" Jag vill ENDAST ha klänning till min dotters bröllop - vilket jag skrev noga i er mall. Vad är problemet? "

Bottenbetyg på det både ASOS och Zalando.

ÖFretaget Nelly blir räddningen. DÄr hittar jag en potentiell klänning som är oneshoulder - det vill säga snett skuren så att man har en lång ärm på bara höger armen. Den ser inte ut som en kaftan och den är bara liiite liite trång. 

Har den på betänketid nu.

Allas eder Moms - med alter ego Di Leva