23. jun, 2021

 

Äntligen semester...eller?

Handen på hjärtat - jag menar VERKLIGEN handen på hjärtat....hur är det egentligen?

Inte nog med stressen under året - nu återkommer semesterhetsen i sin fulla blomstring.

Snabbt klara av alla måsten hemma - innan man kastar sig iväg till den lilla stugan som stinker av avlopp och invaderas av myror.
Sand överallt. Till och med mellan blygdläpparna. 

- Kan vi inte bara stanna hemma i år?

- Stanna hemma? Men det är ju så myyyysigt i "vår" stuga.

eller

- Måste vi stressa iväg och tränga in oss i en alldeles för varm och trång husvagn när vi faktiskt har plats och svalt här hemma?

- Men vi är ju aaaalltid hemma! Det kan väl vara underbart att få lite miljöombyte?

Suck!

Semestern blir prestationsbelagd.

Upplagt för konflikter och ena parten "offrar" sig för husfridens skull.
Trots att man egentligen bara vill få "vara" utan att måsta och utan att stimma iväg.
Gå upp när man vill på morgonen. Lufsa runt i myskläder hela dan. Småpyssla med ditten o datten därhemma - med det som man aldrig hinner till vardags.

Sen måste vi ju ha en massa selfies och bilder på sociala medier som visar hur underbart ljuvligt vi har det också - och därmed kolla hur många kommentarer och likes vi fått. Snacka om stress!!

Pandemin har mer eller mindre tvingat oss att i många fall stanna hemma - och kanske är det trots allt så att fler har upptäckt att det kanske inte är så dumt det där med hemester?

Men de par som har särskiljda önskemål då? Måste det alltid vara den som vill vara hemma som får ge med sig? Måste alltid en bli förlorare?

Hur jämka bäst?

Och det här med dygnstider. En vill lägga sig tidigt och är som ett heelt utsketet äpplemos kl 9 på kvällen. Den andra drar gärna på framemot kl 01.00 med umgänge och kortspel.

Vem får offra sig där?

Har en känsla av att det oftast är den kvällspigga som "vinner" där. Det är ju mesigt att lägga sig för tidigt. Man måste ju ta vara på de ljusa kvällarna!?
Men de som faktiskt är så så SÅ trötta - kanske av arbetsåret, kanske bara i sig själv...? När man bara känner att kroppen skriker efter sömn och vila. Hur blir det?

Det allra bästa och mest rättvisa måste väl ändå vara att BÅDA blir nöjda?
Minska till ex tiden på campingen till hälften?
Vänta med att stimma iväg direkt när semestern börjar. Var kanske hemma ett par veckor först?
Vissa kvällar lägger sig den ene när den vill medan den andre får som den vill vissa kvällar = vara uppe längre. Kanske är det okej för er att den ena sticker iväg till campingen före den andra som får vara hemma själv ett tag? Mååååste man alltid vara tillsammans?

Måste väl gå att jämka? 

När jag kommer till mig själv - lever jag i ett äktenskap där vi båda i stort sett gillar samma saker i samma omfattning och därmed är i stort sett helt nöjda med att toffla runt hemma och möjligen göra en och annan liten dagsutflykt - möjöligen med en eller ett par övernattningar -  på semestern. Vi tycker det är alldeles underbart avslappnande.
Icke att förglömma så har vi även våra egna speciella hobbies som vi ägnar egentid åt också.

Vi har också samma dygnsrytm - halleluja!

Värdefullt och jag är tacksam.

 

Ta hand om er och VILA!

 

Semester-Momsen

 

9. jun, 2021

 

Det lär finnas 5 sätt att visa och uttrycka att man älskar någon.

  • Att tala om med ord att man älskar
  • Att visa genom gåvor
  • Att spendera tid med
  • Att vilja göra saker/tjänster för den andre
  • Fysisk beröring

Och det lär vara så att det sättet som man själv är av dessa - så vill man också bli bemött/få bekräftat att man är - just älskad.

Men vad händer – när inte något av detta finns? När man aldrig får uppleva något av dessa?
När man märker att man på nåder får existera. När det uttrycks att man med minsta möjliga marginal är "tillåten" och Gud förbjude(!)  om man råkar göra något fel, stort eller litet.
Då får man nogsamt veta på ett eller annat sätt:
- ” D-U!! …G-J-O-R-D-E …  F-E-L!!

När det är tydligt att när man inte klarat att uppfylla det man förväntas klara, så är det genast någon annan som kan klara av det man borde eller skulle gjort, mycket, mycket bättre.

När man hela tiden märker outtalat att man är till besvär eller är irriterande och ändå gör sitt absolut, yttersta bästa, så är det stor risk att det blir snedsteg och fel just av den anledningen att man är så rädd för att göra fel. Det blir liksom en självuppfyllande profetia för vederbörande.

Den totala ovillkorliga kärleken borde ändå vara att oavsett vad du säger eller åstadkommer – så älskar jag dig. Hamnar du i fängelse älskar jag dig även om jag ogillar det du gjort.
Oavsett om du sitter i rullstol, ligger bortdomnad i en säng eller är högpresterande – så älskar jag dig.

Jag älskar dig för att du är!

Den smärtan i att märka att man inte tillhör den älskade skaran, den kan bara göra en sak med människor. Den gör inte gott på något sätt. Den gör ONT!

Betänk att det finns folk som lever så. Och jag känner deras smärta.

 

Momsen

 

 

 

 

 

 

 

 

23. maj, 2021

 

Idag blir det den poetiska sidan som kommer fram. Den här dikten kom till mig när jag var ute och gick en promenad.

När jag får dessa moments, så bara sprutar orden ur mig - jag hinner nästan inte med att skriva ner dem - så fort dyker de upp. Så i detta fall - för att komma i håg - skrev jag ner dem på det jag hade med mig. Mobilen.

Sedan följer en tid av mognad - då jag återvänder till dikten - ev. redigerar, känner efter om den ligger rätt.
Och nu är det dags!


Till ett ungt par

Tu går de lyckliga hand i hand
omedvetna om tidens tand.

Vårkänslor vackra de samlar och gömmer
bevaras i hjärtan som inte glömmer

Du ungdom lev nu och glöm inte bort
att livet det är så oändligt kort

Sekunder så snabba och livet är borta

Ta ej livet för givet för snabbt kan det gå
Plötsligt är ni ej längre två.

Att först då vakna upp och inse det stora
i att leva älska och förlora.

                                           "Kerstin Momsen Engkist 2021"

 

 

 

 

 

9. maj, 2021

Alex Shulman skrev idag en text i Expressen. Han har inte varit "my cup of tea" men nu tyckte jag det var riktigt bra.

Han skriver om FHM - hur de resonerat eller kanske snarare deras brist på korrekt bedömning och beslut.

Jag kände länge "Är det bara jag som tycker att FHM är j..ligt mycket ute och cyklar"? och fick diverse mothugg när jag försökte framföra detta. 

Flockimmunitet, spekulationer och som om de hade en känsla av att de skulle brösta upp sig och visa att de var duktiga och trodde att de visste vad det handlade om.

Nu är det flera som börjar reagera. 

En intressant reflektion kom också från en nära bekant igår ang. SVT.s brist på opartiskhet som jag känner att jag måste dryfta.

Indien. Katastrofalt läge. Mängder av människor dör i Covid.
Igår hade 4000 dött på ett dygn och SVT rapporterar om det hemska i det. Och det ÄR hemskt - missförstå mig rätt.

Men låt oss göra en enkel jämförelse:

Sverige - antal döda på ett dygn i relation till folkmängd - här väljer jag ett av de  "värsta" dygnen vi haft i SVerige med 120 döda på ett dygn enligt statistik på FOM.s sida (egentligen 124 men jag avrundar neråt)

Överför den till Indiens miljardinvånare - med samma procent så skulle 12 000 i Indien dött på ett dygn.

Myyyycket, mycket intressant!!! Sug på den SVT! Det blir ju inte hemskare för att det händer i Indien - men här är ett exempel på hur SVT kan rapportera och vrida fokus från hur Sverige själva misslyckas.

Och osökt kommer jag också in på att konstatera att -

egentligen är det samma sak med den statliga myndigheten Försäkringskassan. 

Så fel, så illa, så många som blir "dödade" - bli berövade ett liv av en av staten sanktionerad verksamhet.

Och precis som i FHM.s fall så är det märkligt tyst från "de styrande".

Men det är klart nu är det ju val snart, så då börjar smörandet som ett brav på posten.

Jag undrar redan nu vad partierna ämnar göra med Försäkringskasse-frågan? Den som har ett konkret och rationellt omformningstänk kring dem - får min röst.

Inte nöjd Momsen.

 

 

 

21. apr, 2021

 

Att gå upp i arbetstid från 75% till 87,5%...
-Nu, tänkte jag. - NU är jag på väg upp igen!
Den verkliga anledningen - om jag hade varit ärlig mot mig själv- var ju att Fuck-kassan inte beviljat mig längre sjukpenning.
- Jaha- då får jag väl försöka då, tänker jag.
Igen, då. I-G-E-N.

Min envishet blir kanske min död.
Mitt problem har aldrig varit att jag inte vill jobba. Mitt problem är att jag vill för mycket. Att jag försöker för mycket. Att jag inte ger upp. Ja, jo visst - det var min envishet som bar mig genom cancer-kampen. Slag på slag - men jag gav inte upp.

Men det kan vara av ondo också. Jag försöker, och försöker...och försöker.....Alltid med den intentionen att jag ska upp på heltid igen.
Nu har jag varit sjukskriven deltid i 9 år. Nä förresten - jag försökte faktiskt på heltid ett tag. Med resultat att jag kraschade rejält. RIktigt riktigt rejält.
Så på 8 år har jag jobbat heltid drygt 1 år - i övrigt har jag pendlat mellan 50% och 75%.

Min tidigare läkare och den dåvarande Fuck-kassans handläggare rekommenderade mig att söka sjukersättning på deltid.
Ja ni hörde rätt! Fuck kassan själv (!) REKOMMENDERADE att jag skulle söka sjukersättning.

Men - inte då. Envisheten i mig sa -Nej, jag vill försöka lite till. Jag VILL upp på heltid. Med olika medel, på olika sätt försökte jag. Provade. Anpassade arbetsuppgifter, annat jobb, annan stad.... Det har inte gått.

Mitt envisa jag, har fått bita i det sura äpplet. Min kropp vill inte! Det spelar ingen roll vad min hjärna säger att den vill. Min kropp VILL INTE!!!

Och nu - när jag äntligen söker sjukersättning - då säger de nej. Samma handläggare!!

Nu sa då kroppen ifrån igen. 2 1/2 månad efter att jag försökt gå upp i tid.

Så nu sitter jag här igen. 25% sjukskriven. Jag vet inte vad jag känner. Biter ihop igen.  Tar nya tag. Envisheten i mig - ska denna gång användas till att igen - söka sjukersättning på 25%.

Än en gång. Nya tag. Igen.

"Envisa momsen"