21. apr, 2021

 

Att gå upp i arbetstid från 75% till 87,5%...
-Nu, tänkte jag. - NU är jag på väg upp igen!
Den verkliga anledningen - om jag hade varit ärlig mot mig själv- var ju att Fuck-kassan inte beviljat mig längre sjukpenning.
- Jaha- då får jag väl försöka då, tänker jag.
Igen, då. I-G-E-N.

Min envishet blir kanske min död.
Mitt problem har aldrig varit att jag inte vill jobba. Mitt problem är att jag vill för mycket. Att jag försöker för mycket. Att jag inte ger upp. Ja, jo visst - det var min envishet som bar mig genom cancer-kampen. Slag på slag - men jag gav inte upp.

Men det kan vara av ondo också. Jag försöker, och försöker...och försöker.....Alltid med den intentionen att jag ska upp på heltid igen.
Nu har jag varit sjukskriven deltid i 9 år. Nä förresten - jag försökte faktiskt på heltid ett tag. Med resultat att jag kraschade rejält. RIktigt riktigt rejält.
Så på 8 år har jag jobbat heltid drygt 1 år - i övrigt har jag pendlat mellan 50% och 75%.

Min tidigare läkare och den dåvarande Fuck-kassans handläggare rekommenderade mig att söka sjukersättning på deltid.
Ja ni hörde rätt! Fuck kassan själv (!) REKOMMENDERADE att jag skulle söka sjukersättning.

Men - inte då. Envisheten i mig sa -Nej, jag vill försöka lite till. Jag VILL upp på heltid. Med olika medel, på olika sätt försökte jag. Provade. Anpassade arbetsuppgifter, annat jobb, annan stad.... Det har inte gått.

Mitt envisa jag, har fått bita i det sura äpplet. Min kropp vill inte! Det spelar ingen roll vad min hjärna säger att den vill. Min kropp VILL INTE!!!

Och nu - när jag äntligen söker sjukersättning - då säger de nej. Samma handläggare!!

Nu sa då kroppen ifrån igen. 2 1/2 månad efter att jag försökt gå upp i tid.

Så nu sitter jag här igen. 25% sjukskriven. Jag vet inte vad jag känner. Biter ihop igen.  Tar nya tag. Envisheten i mig - ska denna gång användas till att igen - söka sjukersättning på 25%.

Än en gång. Nya tag. Igen.

"Envisa momsen"

 

 

 

 

 

4. apr, 2021


Jahup! Då var det dags igen!

1. Så kom det sig att jag en sen eftermiddag tidigare i veckan gjorde mig lite vacker = gjorde en omsorgsfull peeling i ansiktet, lade en djuprengörande ansiktsmask och sist en annan ansiktsmask som var av undergörande lera = svart. För att inte få fläckar på kläderna har jag tagit det fulaste och sletnaste jag har….en gammal flanellskjorta jag brukar ha ute i trägårn och Gi-vet-vis!!!! Ringer det på dörren och jag är ensam hemma.
Vad göra? Det ringer igen. Visst ja – en viktig leverans med budbil!

Jag bara Mååååååste öppna.
Suck- snabbt beslut….det är bara att öppna och förklara läget, och kanske till och med be om ursäkt.

Och ...! Gi-vet-vis är budet en afrikan!!! En afrikan som har en hudton som går åt det där riktigt - jag menar - riktigt (!) svarta hållet!
Och där står jag med svart ansikte där jag lämnat området runt läppar och ögon osmörjda …..
Den gamla hederliga nidbilden av en svart människa….

Oh…my….god! Hur ska jag förfara nu?
Det är här som normala människor tar emot paketet, säger tack och stänger dörren.
Momsen är inte normal.

Jag måste ju liksom försäkra mig om att han inte blivit ledsen ju! Inte tar illa upp!
Kommer han att anmäla mig för kränkning? Rättsfall?

Han hajar givetvis till och stackarn håller på att ramla bakåt på trappsteget.

Jag färsäker förekomma honom och säger snabbt:
-Eh jag…alltså jag eh....Jag har inte klätt ut mig om du tror det! kläcker jag ur mig, min kokta höna!
Och för att göra saken än värre så fortsätter jag:
-Ja alltså jag försöker inte alls att likna ....eller jag menar jag försöker inte förlöjliga....Ehrrrm, host -host, 

- Jaså vad menar du? säger han och han ser möjligen ut att få ett smärre anfall.

Jag fortsätter: Jamen det här! säger jag och pekar i ansiktet - det S-V-A-R-T-A ansiktet. Och jag förstår mycket väl om du tror att....

- Tror vad då? 

Några korta sekunder av tystnad. Pinsam sådan.

- Jag försöker inte kränka! hasplar jag ur mig. Hur tänkte du nu ? säger jag till mig själv i huvudet.

Han ser lite frågande ut.

- Jamen det vore ju inte konstigt! Om du tar illa upp?! 

Anfallet närmar sig med våldsamma steg. Tänk om han faller ihop? Här på min trädsgårdsgång? Så kommer polisen! Och jag står här sminkad till ....Ne----er!!?? Hur skulle det se ut?

- Alltså! Jag tar sats. Jag håller på med en ansiktsbehandling, …..det är en ansiktsmask. Som jag - förhoppnignsvis- ska bli lite vacker av.

Han brister ut i ett hejdlöst skratt. Oj vad han skrattar.
- Ja jag förstår! säger han brett leende. Han skakar på huvudet och slår ifrån sig med händerna. - Ni svenskar! säger han fortfarande skrattande. - Ni är så otroligt rädda att kränka! Det är lugnt tjejen! Jag jobbade faktiskt som hudterapeut innan jag kom till Sverige! Fortsätt du med din skönhetsbehandling.

Än en gång har klantarsle-momsen lagt ribban!

Ett par dar efter:

Emedan jag i en graciös svängande rörelse plockar upp min bärbara dator från golvet- samtidigt vridandes vänster - slår jag i vänster pannben i byrån som står så att säga - i min väg.
I ett häftigt anfall av smärta kastar jag mig på sängen för att högljutt yla - varvid jag kör in stårtån under den något låga sängen och därvid får en kraftigt brytande rörelse över stortåleden.
I den kommande häftiga rörelsen där jag snabbt drar upp knäet för att gnugga min smärtande tå - följer en så häftig rörelse att jag knockar mig själv med knäskålen över läppen. 

Jovars! Glad Påsk!

 

 

 

 

 

28. mar, 2021

 

Den här pandemin gör att vi alla blir drabbade direkt eller indirekt.

Den här pandemin gör att vi alla ställs in för upprepade svår beslut.

Den här pandemin gör att vi alla måste göra uppoffringar. Just det! UPPOFFRINGAR!!

Jag vill inte. JAG VILL INTE!!! Hatar! HATAR!

Vid julhelgen. Valde bort att träffa äldsta dottern med familj - därmed mitt barnbarn.

För vi försöker vara förståndiga.

Nu påsk. Min äldsta dotter fyller år på långfredagen. Min andra dotter vill (förstås) vara med och fira. Träffa sin systerdotter.

Hur ska vi göra? Vem, vilka, när, hur. Ska vi? Ska vi inte? Om alla har munskydd? Avstånd?
Går det att träffas inne alls? Vi har ju inte stort.
Går det med kortare tid? Räcker det att säga att vi kan träffas inne om vi säger att alla givetvis stannar hemma om man upplever minsta lilla symtom?
Kan vi lufta med öppna fönster om vi är inne? eller .....vi kanske ändå inte ska....eller? Går det på nåt annat sätt? Vädret då?

Än en gång är vi f-ö-r-s-t-å-n-d-i-g-a och hittar en variant -lösning - där vi alla kan ses ute några timmar. Bättre än inget. JAG VILL INTE VARA FÖRSTÅNDIG!!

Våndan, den långa besluts-tanke-ångest-ältandevägen både för mig och andra i familjen...

Pandemi-ångestens verkan.

Och så vet vi då att det finns de som FULLSTÄNDIGT SKITER i att ta hänsyn. Som inte är ett dugg förståndiga. Som inte låter förnuftet tala ...för JAG VILL JU, JAG MÅSTE FÅ !!! OCh det är klart - de har det jäkligt skönt - tills de hamnar i sjuksängen.

Det hade varit tusen gånger lättare om det funnits faktiska LAGAR och FÖRBUD! OMG - nu får några dåndimpen när jag säger att förbud kan vara bra! Då svarar jag - Ja inte fan funkar ju rekommendationerna så jävla bra eller vad säger du?

Hade det varit klara förbud med klara följder - Då hade det bara varit för oss att rätta oss efter det. Punkt! Men nu är det bara rekommendationer som kan vändas, vridas och tolkas. Och idioterna hade iofs ändå funnits kvar och struntat i det- men det hade åtminstone lättat våra ångestladdade beslut.

Bara slå bort alla tankar. Bara till att leva. Skit i allt och alla. Bekvämt ska det vara. Ja... tänk så skönt det hade varit.

Pandemi-momsen

 

3. mar, 2021

 

När jag kom hem efter en helg låg ett brev i brevlådan från Förvaltningsrätten.
– "Vad i all sin dar är detta?"sa jag till maken. – Har någon anmält mig för något?

Jag öppnar kuvertet och inser att YES!!!! YES!!! YES!!!
Förvaltningsrätten gav mig rätt mot Fuck-kassan!!!!

Nu handlar det inte – i varje fall inte i nuläget – om mycket pengar ….Men principen!! Förstår ni ? P-r-i-n-c-i-p-en!!! De gav MIG rätt!!!

Vilken känsla!

Det har gått nästan exakt ett år – och jag har nästan glömt det- viket FK väl iofs hoppades att jag skulle göra... 

All tid av tårar, kamp, sömnlöshet och stress – precis det jag INTE behöver för att läka och återhämta mig. Bra där F-kassan! Ni GÖR folk mer sjuka än de är!
Men nu får ni krypa till korset! 

Sen kommer även irritationen. Huuur mycket pengar har inte den här processen kostat samhället? All arbetstid för många personer? Än en gång ERT fel FK.

Och jag inser med fasa att återverkningarna som Fuck-kassan ger är fler än så!
Inte minst att nämna de människor - ja för det är faktiskt MÄNNISKOR ni har att göra med FK! - som faktiskt gett upp – och till och med gett upp livet för Fuck-kassans skull. 

Kommer ihåg att jag för bara ett litet tag sen lästa nånstans om nån annan som också fått rätt i Förvaltningsrätten. 

Ge inte upp. Anmäl till DO, till Förvaltningsrätten.

Detta gav mig nytt bränsle att orka fortsätta. Nu ska jag forceroch välta (!) mur (liknelse) nummer två.

Kamp-momsen

25. feb, 2021

 

 

 

För tredje dagen i rad - hör jag Coronahelikoptern som flyger. Från länssjukhuset Ryhov - som jag bor nära. Vart flyger de? Vem ligger i? Är det nån jag känner? 

Och jag känner en övermäktig sorg. Och vanmakt.

Hur länge...ska vi orka, hålla i och hålla ut?

Jag ser framför mig - återverkningar. Både nu i samhället men också på sikt. Hur kommer ekonomin att hålla? Kommer den att hålla? PTSD hos utarbetad vårdpersonal. Vårdskulds-köer med år av väntan att få hjälp. Och jag tänker- Måtte vi hålla oss friska i familjen och inte tillhöra de stackarna som behöver avancerad vård de närmsta åren.

Redan innan pandemieländet talades det om att resurserna för äldre de närmaste åren - ja det visste man inte hur det skulle gå ihop. Hur blir det nu då?

Resurser. Resurser för allt och alla.

Skola, vård, omsorg.

Och finns det en enda person i Sverige som kan övertyga mig om att det är NÖDVÄNDIGT för er att resa på skidresa på sportlovet - så är du ta mig tusan värd ett Nobelpris. 

Nä jag blir knäpp av att grotta ner mig i sådant tänk.  Det håller inte. 

Jag harvar på. Tar en dag i taget. Håller i och håller ut. För det är trots allt det enda jag kan göra.

 

Allas eder Moms