27. nov, 2020

 

När jag tog mina stapplande första kliv, på darriga ben - efter att jag klarat mig igenom alla cancerbehandlingar - slog det mig och jag kände en sådan genuin nåd och tacksamhet att jag kunde. KUNDE och KAN!

Så glad att jag har två armar och två ben, tio fingrar och tio tår. Att jag kan stå upp, äta och tugga och behålla maten. Att jag kan sova. Att sova är en gåva. Att jag kan andas och leva.
Och alla dessa tankar gör sig på påminda även nu. Kanske ännu mer på grund av tiden vi lever i just nu.

Att kunna gå ut. Att kunna titta och se, känna och höra. Att trots att det är som det är - så kan jag.
Och jag är så tacksam. 


Utöver att jag är så tacksam över detta som är så naturligt, att vi sällan ens tänker på det, så känner jag en enorm tacksamhet och stolthet över mina barn. 

Jag är så otroligt stolt över mina döttrar.

De har utvecklats  (och fortsätter utvecklas) – till självständiga och starka (!) individer som verkligen vågar stå för sina åsikter och verkligen vågar vara som de är.

Jag är sååå otroligt tacksam och lycklig för deras inre styrka – att de vågar ta konfrontationer, vågar ta konflikter, vågar skilja sig från den stora gråa massan.

De vågar ha egna klädstilar, egen makeup-stil och inte sammanstråla med hur man ”måste vara”.

De har ett patos som är sällsynt idag – särskilt i den åldersgruppen.

Det är självklart för dem att gripa in i situationer som eventuellt uppstår – jag tänker här på om någon till ex. skulle ramla ute på stan, om någon blir överfallen på stan eller om det verkar pågå något brottsligt.

Jag är SÅÅ STOLT!!! Fortsätt vara den du är älskade dotter!

Eder momsen

 

18. nov, 2020

 

Klockan är 07.00.
En ny arbetsdag, men ändå inte.

Höstmörkret känns ovanligt tungt och ovanligt kvävande. Jag som normalt gillar hösten, den klara luften, myset, ljusen.

Förutom världsläget, tänker jag på alla mina bröstcancer-systrar - som inte finns längre.
Där statistiken var på fel sida.

Jag tänker på när jag var på cancer-rehabvecka på Mösseberg i Falköping.
Det var där jag träffade dem.
På en vecka blev vi varma, nära varandra. Vi hade inte känt varandra ett helt liv. Men vi hade något djupt, gemensamt - som inte alla har. Och kanske var det därför som vi fann varandra så snabbt.
Vi visste ju redan. Visste vad det innebar att ha påbörjat resan. Visste vad all oro, all ångest, alla känslor innebar. Det behövde inte sägas.

Vi var 9. Idag är vi 4 kvar. 

Jag har fått leva. Hittills.

Varje gång jag fått ett dödsbesked - har det känts tyngre...och tyngre. Inte kanske så mycket för att jag undrar om det är min tur nästa gång, utan för att jag sörjer.
Jag sörjer dem . Att inte de fick. Tänker på att när vi satt där och pratade - så visste vi inte. Vi visste inte att hon - och inte jag - skulle gå vidare till andra sidan. 

Ibland går jag in på deras facebooksida - som blivit en minnessida. Tittar på biderna av dem. Minns den korta stund vi var i samförstånd över livet. 

Allt känns... så sorgfyllt.
 
Men jag borde ju vara lycklig över att jag lever - eller hur?!?! Missförstå mig rätt. Jag ÄR lycklig över att ha överlevt - att få vara här en tid till - med mina älskade mina hjärtan min familj.
Men jag tänker ändå - de fick inte det. Och det gör mig ont.

Momsen

 

 

 

15. nov, 2020

 

 

 

 


If you Love them -
Don´t meet them

If You care for them -
Stay at home

If you cherish Them -
Wait

Hold on my friend
Hold on 

 

 

/Momsen

4. nov, 2020

 

Ja hörrni, här är jag. Mitt i livet. Mitt i pandemin.

Jag vet att jag inte är ensam om att tycka att tillvaron är konstig just nu.

Dock har jag redan innan pandemin - genom min cancerresa - upplevt hela livet som mycket märkligt. 

Börjar sakta men säker - hitta någon typ av...fotfäste (?) i tillvaron igen. Kroppen anpassar sig till en medicinminskad tillvaro. Allt är inte friktionsfritt. Jag har lite svårt att ta till mig - förstå och inse att det som händer i min kropp - är rester av...kemiska substanser som givetvis sätter sina spår. Det är toppar och tyvärr vissa dalar - som ska gås igenom. Dum var jag väl som trodde att allt skulle bli frid och fröjd - huxflux.
Överlag mår jag bättre. Som jag skrev tidigare - så känns det mentala jag mycket "lättare". Men...det är ju inte bara raka spåret swoooosch - upp i det blå.

Häromdagen fick jag en flashback igen:

Min cancer missades. Blev ett anmälningsfall. Stod om i tidningen. Anmäldes till IVO.
I alla omgångar hit och dit med yttranden från mig respektive från läkarens sida - skrev han alltid under med "specialistläkare, verksamhetschef, etc etc etc." - alla sina fina titlar.

Jag blev till slut så irriterade på det - precis som att det skulle göra att hans ord vägde tyngre med alla hans titlar - så jag kontrade till slut med att skriva under med:

"Cancerdrabbad, mamma, kvinna, sambo och människa".

Därefter slutade han skriva under med titlarna.
Det där är en kanske till synes löjlig sak - men det blev väldigt betydelsefullt för mig.
För det som jag skrev under med - Det VAR jag verkligen.
Det var det som var den viktiga essensen i det hela.
Att jag var en kämpande, drabbad människa mitt i hela karusellen.

Ja, jag fick rätten på min sida. Inte för att sätta dit läkaren. Utan för att säkra att verksamheten aldrig skulle göra om samma misstag igen.

Detta är det jag härbärgerar och bearbetar för närvarande, och än en gång. 

//Your living moms.

 

 

 

29. okt, 2020

 

Livet fortsätter.
Telia suger - men det vet de - så just nu struntar jag i det.


Idag när jag såg nyhetsmorgon i Tv4 hade de ett långt inslag om Försäkringskassan och deras oförmåga till empati och deras - ska vi säga - egna sätt att tolka lagarna.

Forskaren och författaren N. Altermark har skrivit en bok som granskar försäkringskassans beslut.
2016 kom den fullkomligt vansinniga politiken som sedan visade i statistik att sjuktalen sjunkit MEN efter lite mer ingående kontroll visade det sig att människor inte hade blivit friskare utan bara att det har blivt svårare för människor att få beviljat. De är lika sjuka som innan.

Man sa att hela FK egentligen gör fel och jag kände bara... YESSSS!!!!!

Att det inte kan få fortsätta såhär.
En läkare som intervjuades sa att hela läkarkåren i Sverige anser att det är åt h-vete med FK.s beteende och egenmäktiga förfarande.
Socialministern Ardan Shikarabi - som jag för övrigt mailade för ca ett halvår sedan ang. situationen - medgav i insalget att det här är bevis för att det finns allvarliga brister och är inte alls var bra och att det skulle komma en utredning början av nästa år.
Att det bara är att erkänna att det blivit fel.
På den raka frågan att: -" Det är din regering som kom med lagförslaget hur ställer du dig till det? svarar han att: "Det är lagen som styr det....."
ehh just det men det är ju NI SOM HAR SETT TILL ATT LAGEN KOMMIT TILL STÅND!?! Känn dig bortgjord säger jag bara.

Läkarförbundet går ut och säger att FK ställer till så mycket i läkarnas arbete att det äventyrar hela patientarbetet.

Altermark säger att FK måste sluta komma med egna påhittade beslut som påverkar sjuka människor så fruktansvärt.

Jag blir så glad och lättade att detta ÄNTLIGEN uppmärksammas - så jag mailar tv4 där jag tackar dem innerligt.

Ljuset på bilden är tänt för alla som lider av F-kassans bulldozer.

Up YOURS Fuckkassan!

Momsen