9. aug, 2020

Är det något jag verkligen mår illa av så är det högmod.

När en person tror - alltså på allvar tror - "Jag är faktiskt bättre eller på en högre nivå än andra!".

För mig är det fullkomligt obegripligt hur man faktiskt lever med den övertygelsen och här är det främst två argument som stör mig extra mycket. Det ena är att "-Jag gör minsann rätt för mig och ingen kan klaga på mig" och det andra är "Jag är minsann ingen ingen "syndare".

Finns någon enda människa som på fullt allvar kan påstå att de ALDRIG har "syndat" i den bemärkelsen - gjort något som är fel. Och då räknar jag in tankar, handlingar, ord och även sådant man inte gjort fast man kanske borde.
Skulle du då - lilla ynkedom till människa - aldrig aldrig ha tänkt en avundsjuk tanke, aldrig yttrat ett ord som sårat någon, aldrig låtit bli att hjälpa någon som du absolut borde ha hjälpt, alltid tagit upp allt du borde i deklarationen, aldrig gjort en enda trafikförseelse om det så bara är att inte stanna tillräckligt vid stopptecken...ja som ni förstår kan listan göras mycket mycket lång och jag vågar påstå att inte en enda av oss kan komma undan att ha gjort fel - oavsett om du nu kallar det synd eller inte. 

Så det där "minsann-påståendet". Jag har minsann alltid skött mig, jag har minnsan aldrig.....

Alltså jag kräks!! Menar du på fullaste allvar att du därmed är bättre än "andra". Att du sköter dig bättre, att du därmed är värd mer eller vadå? Det är väl snarare en självklarhet att försöka sköta sig? Sluta sätta dig själv på en piedestal!!! Inför Gud är vi alla lika - kom i håg det.

Och att överhuvudtaget tro sig om att vara mer värd än den som har annan hudton, den som har annan kultur, den som har annat synsätt än du själv har - vittnar bara om en sak: Hur fattig du är i din själ och i ditt hjärta. Visst kan man ha olika åsikter - men det berikar ju vår värld!

Den du ser ner på eller ser som mindre värdig, som du ser som mindre existensberättigad, som du ser som belastande i vårt samhälle, som minsann inte "sköter sig så bra som du gör"....Har lika mycket värde som DU!!! Du med ditt torra hjärta.

P.S Och nu när jag efter några timmar efter att ha publicerat detta, sätter mig med en bok - råkar jag slå upp en sida som precis handlar om det jag skrivit om! Därför ser jag mig tungen att fortsätta inlägget :

"Felet med världen är att när vi människor är oförståndiga är vi så tvärsäkra på allting - och när vi är kloka, så är vi så fulla av tvivel" - Bertrand Russel

"De som tror att de vet allt har ingen möjölighet att upptäcka att de inte gör det" - Leo Buscaglia

Jag läser om en person som upplever att han träffar iditoter överallt. Alla är idioter. Alla är idioter just för att han anser att han är såpass mycket smartare än de. Han kunde vädret bättre än meterologer, han kunde trafikplanmering bättre än trafikplanerare, han kunde ekonomi bättre än alla som handhar ekonomi och han kunde all politik bättre än alla politiker. Allt kunde han bättre.

"-Idag möter jag inga iditoer längre, i varje fall inte så många, säger Christer och skrattar. Och det beror inte på dem. Jag insåg till slut, efter en lång process att livet är så mycket mer än iQ. Och att det finns så många olika IQ. Dessutom, Kan du till exempel klargöra för mig hur konsekvent tänkande kan förklara kärleken mellan två människor? Eller hur hoppet fortfarande kan existera när förtröstan borde vara borta? Hur ska logisk skärpa kunna hjälpa till när tårarna rinnger ner för mina kinder och hela min kropp är fylld av rädsla?

Är verkligen mina slutsatser, tankar och upptäckter det som betyder mest?

Så står det i boken jag läser. D.S

Allas eder moms

 

27. jul, 2020

Nu ska jag skriva av mig lite.

Ni vet sånt där skräp, sopor, som ligger och gnager i det inre. Omedvetet eller medvetet. Inte så att jag ältar, men jag har känt att jag vill "göra upp"!
Göra upp med vissa saker i det förgångna liksom.

Under min skolgång hade jag en lärarinna som var synnerligen pennalistisk. Detta var slutet av 70-talet, början av 80-talet.

Dels var jag väldigt sjuklig och blek – pga. astma – vilken då inte var upptäckt eller diagnostiserades.
Astman gjorde att jag hade upprepade infektioner. Ofta var sjuk helt enkelt. Särskilt på vintern.

Det jag själv drabbades av var att hon bland annat flera gånger hånade mig inför hela klassen.
Jag blev noggrant uppmärksammad på att jag var blek. Anklagad för det.
Och jag jämfördes med de i klassen som hade : - "Så friska rosor på kinderna!!!"

Dessutom tog vederbörande fröken ur mig all önskan om , kärlek för att motionera. Det som gällde var nämligen skidor. Ju kallare desto bättre! Och det var en ren pina för min astma.  Minus 20 grader och svinkallt var i hennes värld "friskt och skönt". Men döden för min astma.

Jag var alltid sist och var så trött så jag inte visste hur jag skulle orka gå hem efter en äcklig, fruktansvärd skiddag.  

Även här blev jag nogsamt föreläst för - att jag var svag, vek, och dålig.

Om hon trodde att hon gjorde något gott och bra – så kan jag säga att det hade helt HELT motsatt effekt på mig. Jag AVSKYR skidor!! HATAR! Än idag på grund av henne!

Irritationen över att jag var sist varje längdskidåkningsdag var synnerligen påtaglig.

Eftersom jag var sjuk mycket, hamnade jag efter i skolarbetet.

Jag minns speciellt när jag kom tillbaka efter en längre sjukperiod och klassen hade gått igenom division med minsta gemensamma nämnare.

Fröken förklarade om och om igen, och fick röda fläckar på halsen av irritation, om den minsta gemensamma nämnaren.
Jag minns hur jag fick en värkande klump i halsen. Jag kände mig oerhört dum.

Inför hela klassen halvskrek hon irriterat : " - Detta förstår heeeela  klassen – men det förstår tydligen inte Kerstin!"

Tårarna vällde upp i ögonen. Jag känner än i dag smärtan. 

Jag minns också hur hon ironiserade över mig – åter inför hela klassen – när jag missuppfattade när hon pratade om vägglöss.
Förr i tiden när vi hade mycket vägglöss. Jag uppfattade i hennes berättelse, att man kunde dö av dem.

Räckte upp handen och frågade: -" Men är det verkligen så att man kan dö av dem? Hennes beska svar:
- Haha, Kerstin tror tydligen att man kan dö av vägglössen. Det var INTE vad jag sa, spottade hon ur sig synnerligen hätskt.

Hon lät mig förstå att hon verkligen inte premierade mig minsann på något sätt och visade extremt tydligt att hon definitivt inte favoriserade mig eftersom jag var rektorns dotter. För mycket åt andra hållet kan man lätt säga.
Jag förväntade mig aldrig att blir premierad eller favoriserad!
Jag var tvärtom besvärad när någon lärare satte mig "före" just på grund av det. Jag har aldrig trott mig vara förmer än någon enda människa. ALDRIG! Däremot vet jag att folk i samhället trodde att jag och min familj faktiskt trodde att vi var det.
Jag vill tala om att vi blev uppfostrade att alltid sätta andra främst. Aldrig vara övermodiga. Däremot skulle vi ändå ha en stolthet och inte tolerera vad skit som helst.

Jag hatade skolan på grund av henne. Hatade att vakna. Hatade att gå upp och iväg till skolan. Försökte hitta anledningar till att slippa gå i skolan.
Var glad över att jag var sjuk så jag kunde få vara hemma. 

Jag är 51år nu. Så om du på något vis läser detta - "fröken" - så ska du veta att ditt sätt definitivt inte var till det bättre.

Sen har vi de som mobbade mig. Framförallt tänker jag på en man.
Hans ord som fortfarande sitter som knivar långt in i hjärtat.

En gång var jag på väg till biblioteket där jag bodde, han med ett par kompisar på väg ifrån. Han ropade på 25 meters avstånd: "- Fy fan vad ful du är!!"

Ja Tommy! Det hade verkan. Jag skulle bli ledsen och det blev jag! Dina ord skar som knivar.
Jag minns det än idag och jag tycker fortfarande att jag är ful, så Grattis din jävel! 

Egentligen skulle en del av mig vilja ta tag i din krage, trycka upp dig mot en vägg och ge dig hårdaste käftsmällen.

Men jag gör inte det.

Jag ger dig en stor, fet, jävla smäll i text istället.

Jo vi umgicks i samma kretsar ett tag, och jag stålsatte mig för att uppträdde ”vuxet, artigt och belevat” – men i mitt inre var det kaos.

Och du var ju tillsammans med en av mina tjejkompisar då, så jag var tvungen att vistas med dig. 

Och just nu ger jag blanka f-n i vad orsaken till ditt hat mot mig var. Dålig uppväxt? Dåligt självförtroende? Rykten som du lyssnade på?

Du har förmodligen förträngt och har inte ett samvetskval. I bästa fall har dina egna barn fått uppleva något av detta så kanske du har fått någon insikt?

Om det känns bättre nu när jag öst ur mig? Tja – jag tror faktiskt det. Nu har jag sagt det jag velat i 35 år. Så nu är jag redo att trampa vidare. 

Jag brukar säga peace, love and understanding….men ibland måste man röja först – innan det kan bli peace i hjärtat.

Det finns fler personer som mobbat mig – men just nu är jag inte redo att bearbeta dem. 

Ur detta har det ändå kommit en stolthet. 

Och så till sist

Sen har vi då de i lilla samhället jag växte upp i som hittat på rykten om mig och min familj. Ja jisses! Min far var som jag skrev, rektor på skolan i samhället.

Och vad jag fick höra!!! Man tror inte det är sant!!
Jag hade kompisar som förde vidare vad de fått höra om oss från sina föräldrar och andra vuxna.

Att min pappa var jättesträng och satt och hade privatskola med mig varje kväll och tvingade mig att plugga. Herre min skapare!!!

FEL FEL FEL!!! Däremot  var han och även mamma en ovärderlig hjälp när jag behövde stöd i skolan!

Eller som jag sa, att jag betraktade mig som för ”fin” och förmer än andra i samhället och därför till exempel hälsade jag inte på folk?!?! Ehhh okeeej....???

Varför hälsade inte ni då? Då är ju ni av samma skrot och korn? 

  1. FEL FEL FEL igen. Jag är en drömmare. Gick mycket, mycket ofta i mina egna tankar och i min egen fantasivärld och såg sällan vem som gick på andra sidan vägen och än mindre uppfattade om någon förväntade sig nån hälsning. Återigen – ni kunde börjat säga hej i så fall.
  2. Lärare på skolan som pratade om mig/oss i lärarrummet…..oj oj oj. Tragiskt att det inte fanns viktigare saker att prata om.
  3. Rykten i samhället om allt möjligt om vår familj som jag inte går in på nu.

Idag betraktar jag mig i varje fall som förmer än ni som mobbade mig.

Beklagar jag mig så man ska tycka synd om mig? Nä - jag är bara förbannad på folks småaktighet.

Jag älskar min familj och min uppväxt som var präglad av kärlek.

Pappa som var en auktoritet och som förde skola och samhälle framåt med stora mått. Och världens bästa lekpappa som älskar barn. Mamma som var kärleken personifierad och gav trygghet och lugn i hemmet. Båda som har begåvat mig med patos, mod och styrka.

 

Allas eder moms

15. jul, 2020

Lyssnade på jobbet på en webföreläsning om etik i den digitala världen.

MYCKET MYCKET intressant!!

En kärna var att nästan allt digitalt är byggt för att det  finns en ”norm”.
Det heter att det ska bli lättare och snabbare och enklare med det digitala - men ta bara en sån sak som att åka lokaltrafik i Stockholm eller Göteborg eller betala för parkering i dessa städer

Det finns många jag känner - inkl. jag själv - som kan ha svårt för detta. Och märk väl – dessa personer hade inga svårigheter med detta för 10 år sedan men NU är det ett problem.

Ett konkret exempel – Jag besöker dottern i Göteborg. Där finns enbart möjlighet att parkera med en app – och när jag väl laddat ner appen så måste jag ha ett mobilt bank-id för att betala parkeringen – mobilt bank-id som jag inte har. Det finns ingen annan möjlighet och ingen annan parkering!!

Vari består enkelheten i detta?!?

Vi har alltså skapat problem med våra digitala lösningar och utesluter därmed grupper av människor i din och min ålder!
Det talas inte om den här typen av etik. Alla utgår från att det digitala är smidigare.

EU må skapa lagar för att underlätta för alla med funktionsnedsättningar i tillgänglighetens namn men…tillgängligt för alla då? Alltså verkligen a-l-l-a ?

Hur ofta hör vi : ”Du kan enkelt gå in på vår hemsida”…Hur ENKELT är det egentligen?

Det här handlar om förståelse för att det finns många människor där ute som har behov som är osynliga - för att de inte tillhör en majoritet…eller så gör de faktiskt det? Tillhör en majoritet alltså? Fast vi inte vet det eller märker det?

Jag tillhör inte en grupp med funktionsnedsättning men jag känner ändå att jag har fått min röst fråntagen mig.

Så mycket är systematiskt uppbyggd kring en norm som inte tillgodoser ALLA individer.

Man gör research och så kallad "tjänstedesign" för digitala lösningar.
Man tittar då på:” Vad är gemensamma nämnaren för denna grupp som har problem…”.
Detta resonemang utesluter direkt de som har behov som inte finns i normen, eftersom man tittar på det som FLEST har behov av.

Man bygger alltså för normen och glömmer bort dem/oss i kanten.

Vi som har dessa problem - kastar i mycket hög grad problemen på oss själva: “Jag är så dum…” , ”jag har inte lärt mig än…". Men alla som jobbar med design – måste tänka på detta!!

ALLA aspekter av att ALLA människor har många typer av behov och många typer av problem.

När många har dött – det är då vi fixar övergångstället…..Men kära vänner - vi ska inte vänta till dess.

Vi måste hjälpa de svagaste först – sedan kommer de som kommer att klara sig ändå – utan hjälp. Idag hjälper vi de som är framåt, på och tar till sig alla digitala lösnignar.

Ni som bygger ska inte utgå från en teori om verkligheten - utan den faktiska verkligheten!!

"-Mänskligt välmående ska vara en viktig betydande faktor i utvärderingen av framgångar istället för att titta på siffror, ekonomi, antal nedladdningar och så vidare." säger mannen vars föreläsning jag lyssnade på. Han heter Per Axbom och jobbar på Inera.

Han har skrivit en bok i ämnet som kan beställas på länk: https://axbom.eu/digitalomtanke/

Nå – så kommer vi då in på dagens andra ämne!

Kunskapsstyrning. I vården i vårt land i dag jobbas det med kunskapsstöd och kunskapsstyrning där staten och SKR meddelar en ”Vision”.

Visionen för det gemensamma arbetet med kunskapsstyrning är "Vår framgång räknas i liv och jämlik hälsa – tillsammans gör vi varandra framgångsrika".

Här studsar jag till. ”Framgången räknas i liv och jämlik hälsa…”

Här har man alltså misslyckats å det grövsta när det gäller antal döda i Covid-19 och jämlik hälsa när det gäller att se tilll att äldrevården haft alla skydd som behövdes.

Just saying!!!

 

 

1. jul, 2020

...och hittar till att börja med en kulturhistorisk pärla som är öppen för besök 😀

Miliseum Skillingaryd. https://www.facebook.com/130089090500546/posts/1584629795046461/?sfnsn=mo

Hemester och Svemester när det är som bäst! Göra lite som man känner för. Ska vi göra nåt idag? Äh, vi stannar hemma och softar och ser på film! Eller ...vi åker iväg till nåt ställe!

Hur underbar natur vi har i det här landet! Pärlor som gått oss invånare förbi till förmån för klimatförnedrande flygresor till andra länder.
Museum, sevärdheter, uppleva! Lära, smaka, titta! Lukta, lyssna, känna!

Ta en tur till underbara, ljuvliga lilla Malexander. Fantastisk vid sjön Sommen, ligger den där i sin ljuva stillhet. Vidunderligt vackert.

För att inte tala om den lilla betagande ön Åstol högt upp på västkusten. 200 x 300 meter stor. Parkera bilen i Rönnäng och ta färjan över för en dag. Du kommer att bli kär! https://www.vastsverige.com/sodrabohuslan/produkter/astol/

Besök loppisar.

Släpp alla måsten och tillåt dig att bara vara och det är good enough!

Det är härligt att "bara" vara hemma. Underbart att gå upp när man känner för det. Njutbart att lufsa runt i myskläder hela dagen. Läkande att slöa i hängmattan.

Fler tips här:

http://mobiltboende.se/?gclid=EAIaIQobChMImLSeosqr6gIVlsmyCh2TvgW5EAAYASAAEgK2WvD_BwE

 

Allas eder Semestermoms

 

27. jun, 2020

Så var det det här med städning. Hur städar män? Är vi kvinnor öppna för att inte säga till och klaga på när det inte städas som "vi tycker" ?

Jag och maken, städar tillsammans. Jag är otroligt glad över att ha en man som så självklart städar tillsammans med mig och jag försöker verkligen vinnlägga mig om att inte klaga och gnälla över att det inte städas så som jag tycker att det ska vara.
Brukar bli så att båda dammtorkar, så dammsuger han och jag tvättar golven.

Tvätta golv förutsätter att dammsugningen är ordentligt gjord.

Så hände det sig dock så...att jag skulle dammtorka i vårt tv-rum. Ropar till maken som dammsuger i vårt sovrum: - Du har inte dammsugit här inne eller?

Tre sekunder dröjer hans svar. Tre sekunder för länge för att vara "naturligt".
Både jag och han refleketerar nu parallellt med varandra, över min fråga och över hans dröjande svar. Han vet att jag vet att: Svarar han ja - så hade jag haft något att klaga på. Säger han nej så "räddar han skinnet". - Eh- nä?

Jag vet att han vet att jag vet. Nu var det dock bara så enkelt som att jag frågade för att jag var tvungen att häva ner skräp på golvet när jag dammtorkade, så jag frågade endast för att veta om det var okej att göra det. Hade han redan dammsugat så skulle jag behöva ta upp skräpet jag hävde ner.

Så brister vi ut i skratt båda två. Eftersom vi vet att vi vet, båda två.

En annan intressant vinkling på det här med manligt/kvinnligt - vi är jäkligt noga med att män ska hjälpa till i hushållet men handen på hjärtat - hur många kvinnor gör tunggörat med byta däck, klippa gräs osv? Jag tror det är lättare för många, har sett det på flera håll i min bekantskapskrets, att vi bara tänker att män ska....men inte tvärtom.

Nåväl - för att hoppa till annat ämne. Min bokidéer sprutar ut och jag har förutom de 12 manus jag har påbörjat sedan tidigare - nu påbörjat ytterligare 3 manus. Brukar bli så i slutändan att jag slår ihop flera.

Hemmagymet används flitigt och det är otroligt smidigt att när som helst slinka ner och träna. i denna värme blir det antingen på morgonen...eller inte alls. JAg lider av värmen. Idelaiskt är 20-23 grader och halvklart. Då mår jag bäst.

Till hösten ska jag sluta min 7 år långa kur med anticancermediciner. Idag var jag ledsen och orolig för vad som ska hända då. Kommer cancern tillbaka då? Samtidigt så skönt att sluta med något jag mått så dåligt av. Biverkningarna har varit svåra.

 

Många tankar denna dag
Pax Vobiscum

Eder moms