13. okt, 2020

 

Fredag kväll: Står med sista tabletten i handen. Vänder, vrider på den lilla millimeterstora saken, som gett mig så mycket besvär - men som samtidigt säkrat min framtid så gott det nu går.
Sista tabletten.

Lördag. Vanlig dag.

Söndag - ganska vanlig den med, men börjar kissa mycket. Kissar troligen ut all vätska jag samlat på mig.

Måndag morgon - Flera hundra kilos elektrodliknande huva har lyft från mitt mentala jag.
Jag känner mig annorlunda. Inbillar jag mig? För att jag så gärna vill?  Livet känns och livet känns annorlunda. Ser med annorlunda, nyfikna ögon.

När jag tränar i gymmet på måndag eftermiddag - känns det också annorlunda. Påtagligt lättare i hela kroppen. Mindre flåsig, mindre pipig i andningen. Mindre svullen både i kropp och andningsvägar.

Inser också att något saknas...vad kan det vara? Jo, alla de extremt jobbiga värmevallningarna har lugnat sig vesäntligt! Så ljuvligt! Kan det verkligen ha blivit så mycket bättre? Så här huxflux?

Känns som jag står utifrån och betraktar mig själv, lägger märke till minsta lilla som händer i min kropp.

Tisdag morgon. Den ständigt molande värken i kroppen - börjar minska. Den är inte borta - men betydligt mindre! Jag står och öppnar och stänger handen, vänder och vrider betraktande på den. Känner efter - känner knappt någon smärta. Så konstigt det här är. Jag har vant mig vid att ständigt ha värk! Har glömt hur det känns att vara...mitt normala jag.

Sjukdomskänslan - den ständiga känslan av att vara på väg in i en influensa....den...den är nästan helt borta!
Andningen - jag har astma i botten - är lättare än på länge. Nu blir jag rörd också!

Tårar börjar komma. Jag är igenom! Jag har klarat det!

 

Momsen på väg i livet

5. okt, 2020

En gång för längesen, eller kanske är det inte så längesen
låg du under mitt hjärta, direkt under det

Fick av min näring, min värme
Du växte där, under mitt hjärta, så fyllt av obegränsad kärlek

För inte så längesen
höll dina mjuka små armar runt min hals

Din varma lilla kropp, så nära min
Dina mjuka, lena, små fötter som älskade att vara mot min mage eller min rygg i sängen

Det var du och jag i världen, du och jag mot världen

Jag var det viktigaste i världen för dig
för din överlevnads skull – för din fysiska överlevnad skull
men också för din mentala och psykiska överlevnads skull 

Livet är så kort
Och går så oändligt fort
Därför talar jag ofta om
att jag älskar dig

För man kan aldrig fylla bägaren
som fylls med kärlek, för mycket, för fort eller tillräckligt 

En dag
kan jag inte säga det längre

En dag – ingen vet när – är jag inte längre fysiskt hos dig
Så därför måste vi passa på

Tänk på det mitt barn - 

Att precis såsom du tänker på ditt barn -

så tänker jag på dig

Såsom du längtar,

efter ditt barn -

så längtar jag efter dig

Så väl som du vill ditt barn

så väl vill jag dig

Så som du vill ge ditt bästa till ditt barn

så vill jag ge mitt bästa till dig

Såsom du hellre tar ditt barns smärta

så vill jag bära dig

Den kärlek som är så självklar

till ditt barn

Så är min kärlek till dig

 

 

27. sep, 2020

 

På frågan "Vad är meningen med livet" svarade någon "Att överleva".

Är det då inte det vi alla försöker? tänker jag. Att överleva.

Jag har överlevt flera stora trauma. Hur gjorde jag det? Jag vet inte, eller...jo förresten.
Jag gjode saker utan att tänka. Reagerade instinktivt. Gjorde det som behövdes. För att överleva.

Om man hamnar i akut sjönöd på Titanic - då strukturerar man inte först upp en plan, värderar den, reviderar den. Nej- man agerar instinktivt- för att överleva.

Det gjorde jag med. Jag stred. På ren instinkt - mot cancern. På liv och död.
Så vad gjorde jag då? Vad är min instinkt?

Jag bad, skrek, grät, bad, pratade med familj, vänner, posykolog, kurator, präst, diakon, bad. På ren instinkt gjorde jag det som för mig var helt naturligt för att överleva. Jag vände mig till den som för mig håller hela universum i sin hand.

Jag har överlevt.Nu ska jag lära mig att leva. Hur vet jag inte.

Jag har alltid sagt att jag inte är rädd för att dö, men jag är livrädd att inte få leva - med mina barn. Det var för dem jag kämpade. Det var det viktigaste. Att få överleva för mina barns skull.

Och nu står jag här och har överlevt i 7 år - mitt i det som heter livet.. Och jag känner mig lika vilse som alltid. Jag har mitt under dessa 7 år inte fattat att det är just det jag håller på med och har fullt upp med nämligen att LEVA.
Det är ju nu, här- som åren passerar. Och jag inte jag inte har vett nog eller kunskap nog att känna att jag LEVER. 

Det känns som att jag inte vet HUR jag ska göra? Jag saknar karta, kompass och instruktioner för detta. Och det är bara jag själv som kan hitta dem.

Jag läste, kommer ej ihåg var, "Döden är den optimala jämlikheten eftersom vi alla ska dö, rik som fattig....Så vi har ett enda val - nämligen att lära oss leva med detta."

 

Er levande moms

 

 

 

20. sep, 2020

Efter att jag fått mitt sista implantat - skulle jag så kallas i slutet av september, för slutbesök på onkologen.

5 dagar efter implantatet - ringer det: - Hej jag ringer från Onkologen på Ryhov.
Direkt, klump i magen, snabba sekunder av minnen. Obehag. Bara ordet onkolog och insikten om att jag, JAG är en av dem som går på onkologen - isar i mitt inre.

De vill fråga om jag kan komma redan på tisdag nästa vecka för slutbesöket. De har fått ett återbud.
Jag accepterar tiden. Processar - dels att jag reagerat med obehag när de ringde, dels vad som ska ske på återbesöket.

Onkologläkaren - trygg, lugn, go tjej.
Jag kommer nu att skrivas ut. Jag kommer inte att kallas på fler "kontroller". Nu är jag färdig med min behandling.
Färdig. Jag smakar på ordet inne i min hjärna, inne i mitt hjärta.

- Du kan faktiskt vara stolt, säger läkaren och jag blir lite perplex. Stolt över vad då? funderar jag innan hon fortsätter: - Det är faktiskt många som inte fullföljer behandlingen på grund av alla biverknignar, på grund av att det faktiskt är såpass jobbigt.

Oj, tänker jag, och känner en överraskande positivitet i det hela.

- Du har ju faktiskt fått alla behandlingar, fullt ut, så mycket man kan få och du har klarat det! Det ska du vara stolt över!

Jag känner faktiskt inuti mig, en viss trygghet i, att jag har kunnat ta allt fullt ut. Att jag inte var tvungen att avbryta på grund av att det blev för svårt, för smärtsamt eller för jobbigt.

Jag tackar Gud att jag överlevt!
Att jag överlevt alla fruktansvärda behandlingar.
Alla gifter som är så giftiga så man inte får ta i barn dagarna efter cellgifterna, så giftiga att kroppsvätskor inte får komma på någon annan person (tårar, svett), så giftiga att jag måste spola toaletten två gånger när jag kissat.
Cellgifter som är så giftiga att sköterskorna är bepansrade när de ger mig dem och behållarna slängs i special-superduper lådor efteråt.
Dessa gifter - har jag fått direkt in i mina blodbanor. Och de har gjort mig frisk.

Jag var en period helt helt övertygad om att jag skulle dö, om inte av cancern så av behandlingarna.

Jag kommer kallas 3 år till på årliga ultraljudsunderökningar av ärren där mina bröst en gång satt. Sedan faller jag in i den "normala" gången igen.

Så tackar jag, stänger dörren efter mig och går ut.

Ut, på darriga ben i den stora, farliga, underbara världen. Där jag nu står utan översikt av de kunniga, experterna.

Redo att ta mig framåt och lära mig att leva på nytt.

/ Cancersurvivor-momsen

 

 

11. sep, 2020

 

Idag är en stor dag för mig!

Jag har nämligen fått mitt allra sista implantat mot cancer, som jag fått var 28.e dag under 7 års tid.

Mixade känslor.
Ljuvligt att nu slippa detta som gett mig biverkningar from hell. Alltfrån djupaste dalar i humöret till något mellanting mellan ständig influensavärk och träningsvärk.

Samtidigt finns ju en liten jävel som sitter på axeln och viskar lismande: "Du kan inte gå säker. Nu kanske cancern får fritt utlopp igen."

Under dessa 7 år har jag ju upptäckt knölar ibland, som undersökts skyndsamt. Tack Gud att det inte har varit något…hittills.
När knälarna undersökts har läkarna resonerat att: -"Ja du står ju på implantatet så det borde ju inte vara någon farlig knöl."
Men nu kommer jag alltså inte att ha den ”säkerheten” längre, som i och för sig inte varit någon 100% säkerhet ändå.

Även detta får jag på något sätt lära mig att hantera. Precis som hundratals andra svåra saker jag på något sätt fått lära mig att ”deal with” kring all detta med cancern.

Tänk att det gått sju år sedan jag var igenom de svåraste behandlingarna!
Sju år till som jag ju faktiskt fått ta del av livet.
Tyvärr kan jag inte stoltsera med att jag varit något vidare duktig på att faktiskt vara glad över att leva mitt i dessa 7 år.
Det har varit mycket svåra 7 år med smärta både fysiskt och psykiskt.
Men när jag jag nu tänker – jag har fått leva med mina barn 7 år till. Och det är värt all smärta.

Det har gått fort! Swishat förbi!
Och än en gång slås jag av hur oerhört kort livet är, även om man skulle få förmånen att leva till man är 90. Så kort – och det går så, så oerhört fort!!!

Eftersom livet är så kort och går så fort – så gör jag nu sådant jag vill.
I den mån jag kan förstås.


Och för er som undrar….Nej bokmanuset är inte ”uträknat” än. Tvärtom är det mer aktuellt än nånsin! "Say no more...."
Jag har en bra magkänsla för det…om man säger så 😊

Trevlig helg alla mina läsare!

/Eder moms