Smärta på annat plan

20. maj, 2020

Spelar ingen roll var cancern suttit...till slut hamnar den i huvudet. Så står det i en folder jag läste på cancerrehab på Mösseberg i Falköping.
Och det är sant. Förr eller senare hamnar det i sinnet - på något sätt.

Kampen mot Fuck-kassan är över. Jag orkar inte mer. JAG orkar inte mer. Då har det gått långt.

Men det var ju här de ville ha mig. Första gången i livet jag kapitulerat. Och jag gillar det inte! Inte på något sätt!

Jag avskyr verkligen FK. Ser ner på dem. De är att jämställa med nazi-soldaterna som "bara utförde order". Omänskliga maskiner utan känslor. Ett samhällsorgan som med sitt blotta namn visar vad de borde vara, skulle vara - men som är så långt från det som de kan.

USCH och TVI! 
Må ni själva drabbas av en dödlig sjukdom, som ger er svåra men för livet - utan att ni kan komma tillbaka till livet - känslomässigt, fysiskt och ekonomiskt! Ja jag önskar verkligen det och det är första gången i mitt liv som jag uttrycker sådan avsky mot någon! 

Ett sånt samhälle!!😠
Styrande som vet om - men bara tiger still. Det ska ni ha väldigt klart för er kära politiker - det kommer att synas i nästa val! En samhällsorganisation som kontrollerar, styr och avrättar. JO! de avrättar faktiskt människor! Se bara på dem som begått självmord pga FK!!!

Det är så hemskt så ingen vågar ta det i sin mun.

Hur länge ska det dröja innan dessa "soldater" - tar bladet från munnen själva?

Jag gör det jag orkar och kan. Skriver. Orden är svärdet.

"en krossad moms"

 

 

 

 

 

15. maj, 2020

Jorå så att.

Bröt ju lilltån på vänster fot häromsistens efter att ha ränt in i en hög med tavlor som låg på golvet och som inte hängts upp på ett par år.
När det så börjar läka tappar jag en tung(!) skivstång (så kallad OS-stång) i hemmagymmet på höger foten. Alldeles så att blåmärket sakta men säkert breder ut sig på samma ställe som på vänster fot, när tån bröts. Således blåmärken på både vänster och höger fot. Vajert!!

Innan detta sker, har jag även balanserat upp smärtorna lite högre upp på kroppen, med tre (!) bålgetingstick. Gick till som följer:

Tvätt som hänger ute är något av det bästa jag vet. Doften är oslagbar och tvätten känns så fräsch! Just denna dag glömmer jag tvätten ute. Tar in den påföljande morgon. Lägger den en stund på sängen innan den viks och läggs i min garderob.

Nästa dag, upp ur sängen, trosor på. Efter ett par sekunder nyper det till neråt "vissa regioner". Vad tusan...är det en tejpbit från någon etikett som fastnat i trosorna?? Sedan....AJJJ JÄVLAR! Trosorna far av med en farlig fart!
Där sitter en stor, fet, jävla bålgeting som nu stuckit mig tre gånger. JAG SKOJAR INTE! Se vår bild här intill.
ALDRIG!!! har jag skrikit som jag gör nu!

På något sätt viftar jag bort satyget som är lagom sömndrucken, tack och lov får jag väl tillägga. Jag fortsätter yla, och springa runt i huset. Sambon har redan åkt till jobbet så jag är ensam hemma.
In i stora rummet, in i köket, sen till badrummet fortfarande skrikandes. Samlar mig såpass att jag springer tillbaka ut i köket för att hämta flugsmällan. NU JÄVLAR SKA DEN DÖ!! DÖDA!!! DÖÖÖÖÖÖDA!!!

Jag smäller den 5 ggr och ändå är den inte död. Ytterligare mördarskrik ihop med anfall på insekten och till slut är den orörlig.

In i badrummet. Kletar på fullt med stark kortisonsalva som jag råkar ha. Det verkar lugna. Visst svider det, men verkar inte svullna. Ringer så till den vid det här laget mycket härdade sambon och hulkar i chock fram vad som hänt.

Dagen efter kommer den allergiska reaktionen. ILLANDES röd och med en klåda from hell. RInger Vårdcentralen. Hur i hellskotta förklarar man att man fått ett bålgetingsstick på venusberget??!? Jag nämner lite försynt att jag fått stick "nedom naveln"...
Har sagt det förut och säger det igen:- NU ÄR DET MIN TUR ATT FÅ MEDGÅNG! DAGS ATT FÅ DE DÄR MILJONERNA SOM JAG JU SKULLE FÅ...AV NÅGON MILJARDÄR.

Ja....nä....eller *rycker bara på axlarna* . Story of my life, liksom.

Er ärrade Moms!

28. apr, 2020

I dessa tider kan vi behöva dra lite på smilbanden. Kan jag förgylla någons tillvaro några minuter så är jag glad.

Det var längesedan jag skrev ett kåseri så håll tillgodo:

Med lättare förkylningssymtom är jag hemma från jobbet. Mår för bra för att inte göra något alls – och tar mig an att slipa en sedan tidigare påbörjad kökslucka som behöver få ny nyans. Första ska spacklet slipas. Sedan måla.

I dessa Covid-19 tider finns ju inte de där vita små filterliknande andningsskydden att få tag i överhuvudtaget…så vad göra? Jag ser mig omkring och AHA! Jag ser ett par gamla trosor som legat ett tag, då tanken var att använda dem till trasor.
Detta blir perfekt tänker jag förtjust och drar helt sonika trosorna över huvudet.
Sitter faktiskt jättebra! Sluter tätt och fint eftersom jag när jag använde dessa gamla trosor var 15 kg lättare. Hålen för benen gör att håret sticker ut lite på var sida ovanför öronen och dessa benhål ger även lagom synfält. Dynamit-Harry gör entré.

Slipdammet yr.

Efter ett tag börjar det kännas lite märkligt i nästrakten  
För sent märker jag att trosorna trots allt inte tätar så väldigt bra – vilket leder till att min lätt rinnande förkylningsnäsa – blandat med sllipdamm åstadkommer ett trevligt litet murbruk. I min näsa! För att få lagom med luft bakom trosmasken – har jag dessutom spänt ut näsborrarna – vilket nu resulterar i att dessa stelnat i ett groteskt läge.

Min astma mår inte heller väl av det finkorniga dammet vilket gör att jag andas väsande.
Jag sliter upp trosorna halvvägs över huvudet.

Vad göra nu då? I desperation stimmar jag iväg fram mot en spegel och drämmer foten i en tavla. Tavlan har bara legat på golvet i 2 ½ år och har ännu inte fått sin plats i vårt hem. Hörnet på tavlan hamnar perfekt mellan lilltå och ringtå. Frakturen på lilltån är ett faktum.

Alvedonen hemma är slut. När smärtan i tån inte minskat på en knapp timme rotar jag fram några morfintabletter jag fick i samband med att jag bröt handleden förra sommaren. Smärtan avtar för en stund men behöver kompletteras med Alvedon. Som givetvis är slut hemma.

Flämtande av smärta, haltande och fortfarande med trosor på huvudet och med trevligt utvidgade murbruksnäsborrar haltar jag ut till bilen för att åka till apoteket.
Smärtan och morfinet gör att jag inte tänker på trosorna på huvudet.

In på apoteket på Ryhovs länssjukhus – haltar nu ett kvinnligt monster, med väsande andning, stora näsborrar och en märklig huvudbonad.
Min astmaandning blir en bra ljudeffekt för att förstärka monsterkonceptet.

Apoteket som normalt har bra kundflöde är tomt. Förfärat ser den ensamma apotekspersonen hur jag närmar mig.
- Alvedon, väser jag och dänger näven i disken. Jag får inte fram mer då smärtan tar över.

Då blir jag varse hur min hand är trivsamt grönprickig av den färg jag ska måla köksluckorna med.

Den stackars lilla timida kvinnan bakom disken bara stirrar. Min lätt förvirrade morfinhjärna gör att jag tänker att någon koksaltsspray kanske kan lösa upp kittet i min näsa, varvid jag stönar fram:

- Har ni något för det här också ? Jag pekar på mina gigantiskt utvidgade, stela näsborrar.

Hon säger fortfarande inget.

- Murbruk! väser jag och pekar vilt på min näsa.

Äntligen öppnar hon munnen och säger försiktigt

- Ja nu är det ju så att plastikopererade näsor gör ont. Länge. Och du ska ha fått recept av din plastikkirurg på det du ska ha, vad gäller att underlätta andning genom näsan.

Visserligen inte så långsökt att man kan se ut som jag – om man plastikopererat näsan med tanke på att dagens ungdom plutar med groteska munnar på sina selfies. Jag menar stor mun/stor näsa…what´s the difference?

 Nåväl, lastad med saltspray, astmamedicin och alvedon stolpar jag ut till bilen och åker hem igen.

För sent ser jag att grannfrun är ute.

- Men det var väldigt, vad har hänt?

Kvickt tänker jag ihop en vit lögn som inte är särskilt bright.

- Eh ja jo …alltså, jag skulle klä ut mig på prov till en maskerad jag ska gå på men råkade…ja vad råkade jag – tänk snabbt nu – Jag råkade halka och slå i huvudet och näsan så jag har varit en sväng på jourcentralen.

- Ajaj och oj så det kan gå, säger grannfrun.

Snabbt innan hon hinner fortsätta, haltar jag in i min grotta och låser noga dörren om mig.

Se där. En helt vanligt dag i Momsens liv.

 

 

 

 

15. apr, 2020

Normalt är jag väl ganska positiv och försöker se det positiva i det mesta.
Idag drabbades jag dock av min första tydliga "Corona-depp".

Att inte kunna träffa sina älskade barn och barnbarnet. Inte kunna känna sig obehindrad och "fri" att göra det jag vill. Att vara begränsad och tvungen att undvika saker.

Nu är jag normalt ingen supersocial typ som är mycket ute eller hänger med mängder av kompisar - men att inte kunna göra det om jag än skulle vilja - känns ...otrevligt. Mycket otrevligt.

Och jag tänker - tänk de som alltid lever under dessa omständigheter, vad än det vara må - som alltid är kvävda och begränsade i att göra vad de vill.

Kyrkan blir åter en viktig instans för oss - som alltid när vårt land drabbas av något extra trauma. Skillnaden denna gång - är att vi inte ens kan delta i gudstjänster eller andakter på plats.

Allt känns surrealistiskt.

Jag med en kristen tro från barndom till idag. Jag som är helt övertygad om att min Gud har botat mig från den cancer jag inte borde vara botad från.
Jag som ber om allt - stort som smått - känner uppgivenhet och sorg. Inte rädsla ...men ja - sorg.
Jag gråter inombords för all smärta, för alla som lider.

Mina tårar blir till en bön:

Gud - hjälp alla som sliter i vården, som gråter av frustration och som får jobba många, långa extrapass. Som tvingas göra svåra val som ingen människa skulle behöva göra.
Ge styrka åt dem - när de får härbärgera all smärta av att se hur ensamma avlider utan att kunna ha sina nära och kära vid dödsbädden. Ge extra energi åt dem och ge dem mod att möta det svåra. Ge dem extra samhörighet och stöd i varandra.
Ta extra hand om de som förlorat någon när och kär.

Gud - trösta också alla som sitter ensamma i vårt land - utan möjlighet till kontakt med någon.

Hjälp alla de som behöver hjälp.
Låt oss mycket snart hitta ett vaccin eller något botemedel.

Ge de som beslutar och bestämmer - klokhet och vishet i de frågor de tampas med.

Ge oss alla medmänsklighet, vilja att hjälpa det lilla vi kan och styrka att ta oss igenom det här.

Amen

Allas eder moms

 

5. apr, 2020

Ja hörrni, så här i smittotider är förfallet ett faktum.

Jobba hemifrån i all ära...men -  behovet av att göra sina morgonrutiner och se mänsklig ut ...försvann helt plötsligt.

Videomötet - Aha! Då behöver jag bara se bra ut från brösten (som iofs inte existerar) och uppåt. Lite makeup, sätta upp håret och - Voilà!

Att jag sen har trasiga mysbyxor och smutsiga raggsockor nertill, eller ännu värre - sitter i bara trosorna - det syns ju inte!

Himla smidigt må jag säga.  Mindre smidigt när grannen ringer på och man måste förklara varför man ser ut som en dysfunktionell trashank med två personligheter - en upptill och en annan nedtill så att säga.

Det noga planerade schemat med fika kl 9.00 - 9.30, lunch 12.00 - 12 30 gick vilse det med. Plötsligt är paketet med Digestive vääääldigt nära och väääldigt lätt att ...hmm ja. Att tugga på något när man jobbar är ju vädligt stimulerande, det vet ju alla.

Man liksom "går ner sig" i tillvaron, behovet av rutiner är påtagligt men väldigt lätt att förneka. 

Å andra sidan kan jag säga att jag jobbar extremt effektivt och fokuserat när jag jobbar hemma. Har väl aldrig fått så mycket gjort- i denna ostörda miljö. Den ergonomiska skrivbordsstolen är mycket saknad och ersatt av - en hård köksstol som i desperation vadderas med en dunkudde att sitta på. 

Försöker jobba ståendes. Den gamla skänken för porslin i stora rummet - har så nära lagom höjd jag kan komma, här hemma.
Internetuppkopplingen har dock inte lagom höjd.
Strul och svajande internet går i takt med svordomar och blir en tämligen vacker melodi i ensamheten.

För att stävja avsaknaden av intelligenta konversationer (sambon jobbar inte hemma...än...) kompenserar jag med att tala till materian.

Går alldeles utmärkt att förklara för tvättmaskinen att : "Du måste vara färdig nu för jag måste jobba! "och att svärande slå till skåpsdörren för att den ska veta hut och lära sig att den ska stänga sig när jag säger att den ska det!

Och hur skönt det än är att jobba hemma, så är saknaden av kollegerna i antågande.

Mitt bästa råd kära läsare: Håll modet uppe! Och Be!

Er hemarbetande moms