13. jan, 2021

Att kläderna blir trånga kan bero på olika saker.
Oftast beror detta tyvärr på - oönskad viktuppgång. Dock kan jag konstatera att mina kläder börjat sitta tajt (OBS innan julens överflödiga levnadssätt). Detta på grund av ökat muskelomfång eftersom jag gymmat regelbundet. Stramar helt tydligt över bröstkorg och överarmar – trots att jag inga tuttar har längre. Likaså stramar det över låren.
Positivt eller negativt…hmm där är jag kluven. Inte alltid så bra att ha lätt för att bygga muskler kanske.

Kan också tyvärr, tyvärr konstatera att många människor – ska vi säga i ”övre skiktet” anser sig ha rätten att frångå rekommendationer, lagar, regler och till och med anser sig stå ”över” sådant som ”bara drabbar andra”.

Inte nog med att Löfvén, Morgan Johansson och inte minst Riksklanten Eliasson och diverse andra maktens män – tar sig de friheter de vill. Även Madonna reser ju tydligen runt i mängder av länder med sin familj. Som de behagar.
Varför ska de bry sig ens?
De har ju de pengar de vill ha och står som sagt uppenbarligen över allt och alla. Omsorg och empati – eller ren kärlek om sina medmänniskor – behöver man inte bry sig om. Det är deras signal.
Eliasson är ju en klass för sig…Finns något jobb han inte misslyckats med? ”MSB – Myndigheten för Sol & Bad” är bara ett av de talesätt som sprider sig.

Intressant den dagen dessa ”övermänniskor” inser att de faktiskt inte kan stå över sin egen död.
- Jag är döden. Jag har kommit för att hämta dig!

- Vet du inte vem jag är?!? Du kan inte hämta mig nu för det bestämmer inte du!

Döden ler lugnt och svarar:
- Nej det är DU som inte kan bestämma det.

- Men men....jag bestämmer allt. JAG är alltid skyddad. JAG har pengar. Mycket pengar, säg hur mycket du vill ha...

Döden ser kallt och lugnt rakt fram. Oberörd.

- Men....säg då!!! Nervositeten börjar märkas. - Säg ditt pris. Vad kostar det? Eller...eller du kan få en bra position!!??! Vad sägs om generaldirektör elller...eller en hög välbetald plats i Regeringen?!? Du får bra med fallskärmar och är garanterad ekonomisk trygghet och vi håller dig alltid alltid om ryggen och du får pengar och....

Döden svarar:
-Inget kan köpa mig. Jag säger när. Jag säger hur. Jag säger vem.
Döden pekar sitt knotiga finger.

Den dagen kan ingen styra över. Den kommer när den behagar.
Även till dem som anser sig stå över.

Det tredje jag kan konstatera är att rövslickeri och att vara kappvändare….det är nog så långt från mig vi kan komma.
Det finns inte mycket med mig själv som jag är stolt över – men modig det är jag ta mig tusan!
Rak, ärlig och orädd så det kan bli dumt ibland - och därmed är jag ibland plump.
Och just nu tänker jag på en bekant jag har, som uppenbarligen inte klarar av att hantera detta mitt sätt. Troligen för att hen är klart framstående inom ovanstående områden och där vägrar jag spela med.
Till detta inser jag att jag umgåtts med en person nära under flera år – utan att begripa att hen också varit utpräglad opportunist och svansviftare …ja, suck. Sent ska man inse sina misstag. Lärd och ärrad av sina misstag.

Keep your head high my friend!

Allas eder moms

23. dec, 2020

 

Tid att tänka. Tid att reflektera. Tid att känna.

Jordens status - stannar upp våra liv. Kanske på ett sätt vi inte vill kännas vid. 

Låt oss "Re-boot the Universe" med nya, visserligen surt förvärvade, men ändå insikter.
Hur mycket det betyder med närhet, mänskligt umgänge, kramar, vänner och inte minst - familj!

Mänskligheten ges kanske nu en chans att - tänka om, värdera om, starta på nytt.

Minnas våra feltramp. Göra om - göra rätt.

Och - inte minst mitt favorit citat: Även felsteg kan bli ett steg uppåt.

Kanske blir inte allt som förr - men det behöver inte betyda att det blir sämre. Det kan till och med bli bättre!

Så - alla mina läsare - Jag önskar er en momsig jul full av värme och kärlek till er alla!

 

 

16. dec, 2020

 

Det är svårt. Att hålla mörkret borta. Särskilt nu.

"Tänd ett ljus och låt det brinna, Låt aldrig hoppet försvinna Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen" - sången som aldrig varit så aktuell som nu.

Jag inser att jag har verktyg och erfarenheter som inte alla har, som jag fått genom min svarta tid med cancern.

Vad kan jag göra för att hjälpa andra? Lätta upp andras sinnen?
Jag använder mitt vanliga sätt. Jag skriver.

Vi hör att : "Det är inte som vanligt. Vi får alla göra uppoffringar."
Min spontana reaktion häromdagen – som nog många känner igen sig i är "-NEJ! Jag vill inte! Jag VILL att det ska vara ”som vanligt”."

Jag kan välja att fortsätta leva i min förnekelse. Det är en normal psykologisk reaktion.

Det gör ont i mig att barn och då särskilt mitt barnbarn, som iofs inte är så stor än men ändå kanske inte kan få uppleva det vanliga, det traditionella - det som varit så självklart.

Just nu tänker jag på julmarknader, indansning av julen kring en julgran, samvaro, mys med hela tjocka stora familjen, släkten. Jag tänker på alla mina egna underbara, mysiga minnen från olika julaktiviteter. Varma minnen.

Och åååå som jag längtar efter kramar!

Samtidigt är ju människna generellt sett ganska ”duktiga” på att ställa om, anpassa sig för att överleva, var flexibel.

Det är så mycket oroar, så mycket frågetecken, så mycket som är oklart.

Hur länge? Kommer det att kvarstå? Ekonomin, När kommer vi att få kramas igen?

Tänk om….. tänk om …..Det onmämnbara – tänk om det kvarstår? tänk om det aldrig - blir "normalt" igen?

Så går jag då till min verktygslåda av erfareneheter.

Acceptansen. Att acceptera att det är som det är och jag kan inget göra åt det.

Så, såååå fruktansvärt svårt!!! Men nödvändigt.
Hade jag varit kvar mitt i cancerstriden – så hade jag tänkt – Jag VÄGRAR att acceptera!!!
Men när jag insåg att – att acceptera inte är samma sak som att ge upp – så föll den största, tyngsta, hemskaste bördan.
Jag tror det är samma sak här.

Vi måste acceptera – men det ÄR INTE samma sak som att ge upp.

Det handlar om att gilla läget och göra det bästa av det. Ta dag för dag – som det är och hitta det som trots allt kan vara positivt.

Annars tror jag inte vi härdar ut.

De finns det som håller på att gå under, kvävas av oro just nu. Som lever varje dag i fasa.
Det gjorde jag också - mitt i min cancer.
En sådan intensiv strid och uppgörelse med tro, hopp, att inte veta, att inte kunna handla eller agera på något sätt alls - för att påverka utgången....blev att landa i acceptansen. Det var då förlösandets stund kom. Och jag kunde börja andas. 

Jag kan inte överge tanken på att det blir bättre- att vi kommer att kunna återgå till något som liknar det ”normala igen”

Kanske blir det inte som förut – det måste vi också acceptera – men det kan ändå bli något nytt ochbra – även om det inte blir exakt som tidigare. Kanske till och med bättre än tidigare även om det inte blir samma som förut.

OCH - då tänker jag att jag vill bjuda till fest!! En jättefest med släkt och vänner för att bara fira, må gott och kramas.

Och jag tycker faktiskt att världen då ska instifta en ”Through the pandemic-day”. En gemensam ”nationaldag”  som firas världen över – ett specifikt datum.

Tänk på att ljus alltid tränger undan mörker - både synligt och fysiskt.

Extra många ljuskramar till er!

Allas eder jul-moms

 

3. dec, 2020

 

I går kväll ramlade jag oförhappandes in i Lisa Nilssons Live sändning på Instagram. @denlisanilsson

Om det var planerat av henne eller inte vet jag inte – men det var så fantastiskt upplyftande och positivt och gav en riktigt go´ känsla.

Där var hon i sitt boende på sin ”ö” – stuffade runt i köket i myskläder, medan hon lagade mat, sjöng spontant i en mik som var matsleven. Åt medan hon ”pratade” med oss som hängde där.

Och jag blev så varm i hjärtat.

Hon är en artist som vuxit enormt i mina ögon de senare åren.
Inte nog med en gudabenådad röst av rang – Hon är även väldigt rolig! Jag skrattar många gånger högt när jag läser eller hör, verkar så varm – det riktigt strålar go värme om henne.

Verkar vara en underbar och okonstlad människa. Genuin! och därutöver enligt mig - Sveriges bästa sångerska!

Så Lisa om du läser detta så ska du veta hur värdefullt din Live var igår. Det lyste upp för många oss i denna mörka november. 

I övrigt drabbades jag av en insikt.

Symtomen för många Coviddrabbade kan vara:

  • Blir andtrutna, flåsar, svårt att orka gå korta sträckor.
  • Överväldigande trötthet
  • Värk
  • Ökad risk för blodpropp
  • Depression
  • Lungskador

 Det här kan vi använda oss av hörrni mina cancersystrar och cancerbröder – vi som vill försöka förmedla till andra – hur det kan kännas genom cancerbehandlingarna.

Vi som är eller har genomgått cancersvängen – tror jag har väldigt stor kännedom om dessa symtom.

Det är i varje fall precis så som jag kände mig i cellgifterna – utöver diverse andra saker och biverkningar.

Alltså det jag egentligen vill förmedla här är, att om vi känner någon som vi vill ska få en aning om vad cancerhelvetet kan innebära i mående – så kanske det ligger närmare till hands för dem att förstå – lättare att relatera till -  när man hör om Coviddrabbade och kanske är personen själv drabbad av Covid?

Jag har en bekant som berättade: ”Jag orkar knappt gå, blir otroligt flåsig efter bara några meter. Jag är så, så trött. Jag har aldrig varit med om något liknande. ”

Men det har vi! Kära cancerdrabbade.

Välkommen i gänget! Vi vet väl om några, hur detta kan kännas. Och hur fruktansvärt det kan vara.

Missförstå mig rätt: Man kan aldrig veta exakt hur någon annan har det. Aldrig veta exakt hur någon annan mår och säg aldrig: JAG VET HUR DU HAR DET! För det vet man inte.

MEN - träffar vi COVID-drabbade som vi av någon anledning har upplevt inte har förstått vårt cancermående – så har vi nu något konkret att hänvisa till.

Tänd ljus kära alla! Tänd både inne och ute!

Keep your head high!.

Kopf hoch!

Kärlek från Momsen

 

1. dec, 2020

 

Jag är med i ett par "cancer-communities" på Facebook.
Nyligen skrev en kvinna att hon fått reda på att hon hade max ett halvår kvar på denna jorden. Inget mer fanns att göra.
Hon frågade - och man kände deperationen, den uppgivna fruktan - !Hur förhåller man sig till det? Hur gör man?"

HUR?

Läkarna hade sagt till henne - att försöka acceptera och ta vara på tiden med familjen.
Och ja, textboksexempel. Vad kan man som vårdgivare göra mer än att försöka vända det fruktansvärda beskedet, till att försöka fokusera.

Jag har tänkt på henne. Så, så mycket. Vill säga något, men vad säger man? VAD....?
Känner den ofantliga, ofattbara, yxskarpa, skoningslösa smärtan. 

Tänk dig- att DU får beskedet. Hur....HUR?!?! gör man? Orkar man, kan man, klarar man att ställa om från chock och insikt till att fokusera om? Jag är osäker om jag skulle göra det.
Smärtan i att veta att varje dag jag slår upp ögonen är jag en dag närmare slutet. Har en dag mindre med mina älskade, älskade barn och mitt barnbarn som är det absolut viktigaste.

Ensam.
Att känna sig så ensam som ingen nånsin kan förstå – alldeles själv mitt på dödens Arena - utelämnad till sin egen överlevnadsinstinkt.

Ensamheten!
Den kala, kalla, nakna, fruktsanvärda ensamheten. Som ingen kan mildra, ingen kan lena, ingen kan hjälpa. Du står där själv och du måste stå där själv för ingen annan kan göra det du ska – åt dig.

Ingen kan ta cellgifterna åt dig, ingen kan ta din kropp och bära smärtan, ingen kan ta över din ångest – det är bara du själv. Och hur gör man….? Man kan höra hur andra säger: -"Om det är något säg bara till". Man kan få tröstande ord, kort och blommor…men i slutänden står du där själv - Mitt på arenan – Du och döden.

Antingen strider man

eller

Så ger man upp, inser att livet liksom gått till vägs ände nu.

Kanske är det trots allt så att en del anser att de endast slösar sina sista uppbringade resurser – på en strid – vars utgång ändå är given? Kanske inser de – att det är bättre att spara de små krafter de har kvar – till att andas en gång till och en gång till – och hinna se, hinna ta farväl.

Ensamheten överlevde jag. Kampen överlevde jag. Jag behövde inte höra att inget mer fanns att göra. Jag känner ensamheten ändå ibland – fortfarande – isande flåsande i min nacke.

Min tro bar mig. Ensam människa - men med min tro. 

Men jag har överlevt. Och jag gör det fortfarande. Ett andetag - i taget.

En kärlekens tanke till alla som idag har sin smärta. Synlig, osynlig, ensam, bland folk, utåt eller inåt.

Allas eder Moms