10. maj, 2017

Massage och sånt

Tilltufsad, ärrad och med värmevallningar i högklass – går jag regelbundet på massage och akupunktur för att stävja biverkningar av mina cancerprofylaktiska mediciner.

På grund av medicinerna har jag nämligen hamnat i klimakteriet.

Tyvärr tillåter inte ekonomin tätare besök hos massören – även om jag mår tusan så mycket bättre när jag får regelbunden massage.

Lyckan är följaktligen mycket stor när min massör ,tillika akupunktör, meddelar att man har en praktikant som tar emot massagekunder gratis! Detta för att man tydligen måste få ihop ett visst antal timmar i praktik, innan man får titulera sig massageterapeut.

Jag bokar genast två tider, samma vecka, hos denne praktikantman. Som i min fantasi ser ut som Einstein ungefär – en äldre professorstyp. Fråga mig inte varför.

Nöjd ser jag fram emot tätare behandlingsbesök, till en kostnad av noll - och följaktligen bättre mående.

Dagen för första massagen är en extremt stressig på jobbet, vilket innebär att jag även får tätare värmevallningar av tsunamikaraktär. Patienterna ser lite frågande på mig när jag blir illröd i ansiktet och svetten börjar droppa.

Fem minuter innan min tid hos massören, kastar jag av mig de svettiga och förmodligen stinkande sjukhuskläderna. Hinner inte tvätta mig. Vill ju dock inte formligen stinka svett när jag kommer till massören. Vad göra? Vad göra?

Plötsligt får jag en snilleblixt! Handsprit! Det är ju i högsta grad desinficerande och avdunstar snabbt. Sagt och gjort! Jag blaskar på mig en ansenlig mängd med handsprit – på händer, under armarna, i nacken och lite duttar på ryggen! Klär på mig snabbt och springer till bilen.

Drömmen om en skön avslappnande massagestund, krossas ganska snart när mannen ifråga kommer ut i väntrummet och ropar mitt rum.

En grekisk Gud, med mörkt bruna sammetsögon, en Adonis uppenbarar sig och ropar mitt namn.

Jag reser mig, blir knäsvag och håller på att ramla tillbaka i stolen.

- Act normal, ACT NORMAL för Guds skull! säger jag till mig själv inuti huvudet. Jag smyger efter honom in i behandlingsrummet och hjärnan går för högtryck. Hur ska jag bete mig normalt?

- Jaha du kan ta av dig på överkroppen och lägga dig på britsen säger han.

- Japp! säger jag glättigt – innan jag i nästa sekund inser att jag inte kan charma denne man för fem öre. Jag har inga boobs kvar överhuvudtaget och magen ser ut som en skrynklig ost. Jag stinker förmodligen inte bara svett utan luktar dessutom som en alkoholist med tanke på alkoholhalten i handspriten!

- Herre du min skapare. Säg något! Säg något! – ekar det in mitt huvud.

- Ja…ehh – vill bara upplysa om att jag är bröstcanceropererad och …är inte så bekväm att visa mig.

- Nä det är lugnt, det förstår jag – säger han bara som den mest naturliga sak i världen.

Jag försöker lägga mig någorlunda gracilt på britsen – vilket i min adrenalinstinna kropp som inte alls vill vara gracil - blir en duns på britsen och eftersom jag är så svett så fortsätter jag att glida och nästan ramlar av britsen.

Massagen börjar.

- Du är spänd, säger han.

- Tror F-n att jag är spänd! tänker jag. Men yppar endast ett: - Ja det är jag verkligen!

Svettningarna avtar inte trots att jag lagt mig ner, utan tilltar snarare när jag försöker att inte tänka på denna Gudabenådade uppenbarelse som tar mig på ryggen. Han måste ju i all sin dar märka att han halkar omkring med sina inoljade massagehänder blandat med svett på min rygg! Jag känner mig tvingad att förklara detta.

- Ja….harkel….jag äter ju medicin också som gör att jag får såna här värmevallningar bland annat. Jag blir jättesvett och nu har jag dessutom stressat som en galning…

- Ja det är många som blir svetta när de ligger här.

- No kidding?!? tänker jag sammanbitet

Måttet är rågat när jag är färdigmassakrerad på min ömma, svetta rygg och reser mig upp från britsen. Min värmefyllda kropp har svettats så till den milda grad att britspappret har klistrat fast sig på min kropp och följer med när jag reser mig upp.

Jag snubblar på pappret och råkar riva av det från britsen i mina stapplande försök att hålla balansen - medan det fortfarande hänger som ett plåster på kroppens framsida.

Say no more!