20. aug, 2017

Pinsam, klumpigt vaggad eller bara klantig i största allmänhet?!

Sitter här i all enkelhet och ser tillbaka på min karriär, som certifierad klantVinkar

En karriär som då och då ...i ärlighens namn kantas av diverse ögonblick, när man undrar hur det står till under håsvallet?

Få är väl de personer som aldrig gjort bort sig någon gång, meeen - är jag inte lite väl ofta ute för dylika situationer? Jag bara frågar?

Förmodligen beror det på min energiska spontanitet som gör att jag då och då, liksom...pratar först och tänker sen! Som den gången vi på jobbet satt och åt lunch med en representant från en firma. Han ser inte helt fel ut och är väldigt trevlig. Efter att ha småpratat efter maten säger min kollega, lite trött: - Nä, skall vi ta och skita i det här nu?

Lite lagom däst efter måltiden svara jag: - Vad sa du ska vi ta och skita?

Alltså...det var liksom de sista orden "i det här" som bara uteblev i ordförljden. Röd som en solnedgång i augusti blev jag och rödare ju mer jag skämdes.

Eller den gången det kom upp en proper man i 40-årsåldern till jobbet. Han var från Anticimex och undrade om han kunde får råd om hur och var man införskffar ett stetoskop med förstärkning i. Han ville nämligen kunna lyssna i väggar efter skadedjur.

Jag var på mitt allra mest hjälpsamma humör och for runt som en dammtuss i min ivrighet att leta fram de där eländiga papprena som just då var borta. När jag äntligen fick fatt i dem och skulle börja informera honom grundligt om produkten, så kommer det en helt oannonserad rap från min mun! Kan ni fatta så oerhört pinsamt!?! En rap - bara hursomhelst. Jag kände inte ens att den skulle komma, som man väl oftast gör - och ingen liten en heller. Mer åt raggarraps-stuket!

För att inte tala om alla de gånger jag drar in skrivbordsstolen till kanten av skrivbordet och slår knäet i hörnet på upphängningen till datorn! Så makalöst ont det gör!!! Ni vet precis på den där punkten som förmodligen innehåller större delen av alla nerver i benet! Patienterna tittar då ofta frågande på mig, innan jag får luft nog att förklara varför jag, som förväntas vara professionell vårdmänniska, ligger som en sax över bordet och kippar efter luft.

Toppat av den gång jag hade en liten gammal söt dam på besök och jag satte mig på skrivbordsstolens kant så att stolen rullar iväg ochjag sätter mig på golvet. Upp flyger jag varvid jag slår armbågen i bordskanten och det resulterar i att både damen och jag får ett krampaktigt fnissanfall.

Tur att mina kolleger har tålamod - eftgersom jag förra veckan hade 1 äpple och 1 banan med mig. Vid fikadags vill jag ha mitt äpple som - är borta! Jag letar och letar. Inget äpple. Tar bananen istället och blir lite lite sur för att någon av kollegerna har tagit mitt äpple. Går in i omklädningsrummet mumsandes på min banan, och där ligger äpplet och bananen!!!! Sålunda har jag inte bara varit lite sur på äppleförövaren utan dessutom tagit en kollegas banan.

Hej hopp från eder Moms!