14. jan, 2018

A little bit of everything

När hörrni....ska jag skriva som medveten kritisk kund - eller om mitt liv som klantarsle....eller om cancer? Eftersom jag inte kan välja så blir det alla tre idag då.

Sålunda: Cancerdrabbat Klantarsle - som är kritisk kund! Eller typ så.

1. Nytt jobb. Nytt boende. Ny stad. Myyyycket nya intryck och mycket att ta in. Hemkommen från min första arbetsvecka på ya jobbet- tråcklar jag av mig strumporna. Vinglar in i badrummet för att slänga dem i tvätten. Plask-plopp. Jag vänder mig för att gå ut igen men...vänta... det där...lät...inte ..bra. Jag vänder tillbaka och stirrar ont anande ner i toalettholken. jodå. Där ligger de. De små jävla sockarna! Suckar uppgivet. Hämtar en engångshandske och plockar upp dem och slänger skiten. Härpå följer en förvirrad stund när jag står, tomt sitrrande ut i luften och undrar vad jag egentligen skulle göra. EGENTLIGEN alltså.

Slår en lov till kylskåpet, ställer mig och stirrar stint in i det en stund. Utan större resutlat så när som på två st kolhydratstinna chokladbitar som låg där och skrek: - ÄT MIG!!

På jobbet har jag konstaterat att det på kollegans whiteboard står: "Bastubad" samt "Bastuba" innan jag efter 3 dagar konstaterar att det står "basutbud". Gomorron världen!

Vid lunchen tar jag med min microvärmda mat, bestick och glas. Hämtar sallad och tar med ett par bestick.....till.....Och hämtar en mugg kaffe som jag tydkligen måste intaga med - ett par bestick.

Jodå så att.

 

2. MediaMarkt. Utanför affären står två stora högtalare på höga stativ och dunkar ut modern musik på höööög volym jäääävlar!

Tänder till direkt. Vad vill man förmedla? Vad för budskap säner man ut? Ja inte faaan lockar man mig.  Jag blir bara förbannad. "- Här är vi, flashiga och trendiga och vill ha dig unga mediakåta människa som vill spendeeeera och vara "inne". Eller "-Feeeest"

Vaddå för jävla fest? Jag vill inte gå till en fest när jag vill gå in och handla.

Jag väntar fortfarande på när handeln skall inse och anamma att stilla, rogivande, mjuk, svag musik - ger lugn och ro för kunden att gå runt och titta läääänge istället för att brôta på och stressa kunderna så man vill ut så fort som möjligt.

För: - Jo handeln - Det finns mycket forskning som visar att stark, hög, snabb musik ÖKAR stresshormonerna. Är det det ni vill ha? Stressade kudner? Eller kunder som länge, i lugn och ro trivs och vill stanna kvar? Jävligt logiskt faktiskt!!!

Eller så kan man översätta det med att följande är MediMarkts budskap:"- Här bryr vi oss inte om er kunder. Vi vill ha lite kundkontakt, lite personlig service och är definitivt inte måna om kundsektorn 40+ ."

Eller ska vi snacka MediaMarkts "moderna" språk: Mediamarkt suger!!! i kundupplevelse!

Inne i affären spelas hög musik på 3 om inte 4 olika håll i olika genrer.

Vi letar efter kassorna som alla är stängda och dåligt "märkta". Alltså vi LETAR efter dem. Var sjutton kommer man ut? Till slut inser vi att man inte skyltar "KASSA" eller "BETALA HÄR" - utan man förväntas betala i informationsdisken ?!? Logiskt värre! Hur vore det att skylta? Eller säga: - Här ska ni betala?

 

3. Cancer. För att citera Charlotta Lindgren - en bröstcancersyster:

Nej. Cancer är aldrig önskvärt. Sluta ge sjukdomen nån falsk finhetsstämpel. Känner att jag måste ryta till.

Jag önskar att jag hade varit alkoholist istället f...ör att ha haft cancer. Eller vänta, jag önskar att jag hade haft en barndom innehållandes övergrepp istället för cancer. Nej, vänta igen, nu har jag det! Jag önskar att jag hade varit bipolär istället. Eller varför inte narkoman?

Tycker ni det låter knäppt?
Jag håller med.

Jag hör och läser uttalanden likt dessa ganska ofta. Men med skillnaden att folk som inte har/har haft cancer önskar att de hade det istället för...
Förklaringen brukar vara att cancer är en sjukdom som anses "fint" att ha medan till exempel alkoholism eller psykisk ohälsa anses "fult" att ha.

Cancersjuka får lättare hjälp, får förståelse och ingen tycker att någon cancersjuk behöver prestera något särskilt sägs det med lite avundsjuka mellan raderna.

Personer med psykiskt ohälsa ska bara "rycka upp sig" och alkoholister får dålig eller ingen hjälp och inte heller förståelse från samhället. Ingen tycker synd om en missbrukare. Ingen har förståelse för att någon med utmattningssyndrom inte orkar prestera på arbetet som förr.

"Det hade varit lättare att ha cancer, då hade nån i alla fall brytt sig" läser jag vidare.

En nybliven typ 1 diabetiker sa att hen hellre hade velat ha cancer eftersom man kan ju bli frisk från cancer. Inte från typ 1 diabetes.

En känd person vars pappa är alkoholist, berättade om då pappan åkte på rehab då hon gick i skolan. Ingen tyckte synd om henne eller familjen. Sedan berättade en annan i klassen att hennes mamma drabbats av bröstcancer och alla tyckte synd om flickan och hennes familj.
Båda diagnoserna är potentiellt dödliga sjukdomar.
Samhället måste bli bättre på att synliggöra missbruk och snabbt kunna sätta in resurser som kan förhindra lidande för anhöriga samt hjälpa till drogfrihet.
Det hoppas jag alla håller med om.
Vi behöver inte önska att någon får cancer istället.
Det är bara absurt och groteskt i mina ögon.

Har jag mått dåligt nån gång då? Ja. Jag blev väldigt under isen då jag hade bestämt mig för att skaffa barn.
Det gick inte.
Åren gick.
Andra kunde.
Inte jag.
Jag stängde in mig, funderade på vad jag gjort för fel och vad jag kunde ändra på.
Jag orkade inte med vänner.
Då jag kom hem grät jag mycket.
Och tänkte.
Jag tröståt enellanåt.
Slutade äta helt andra perioder.
Jobbade och log utåt.
Skrek av smärta inåt.
Ingen såg mig.
Ingen skickade blommor eller tyckte synd om mig och min uteblivna ägglossning.
Ja.
Det var jävligt.
Jävligt jävligt rent utsagt.
Det var så hemskt att jag tänkte att detta var inget liv värt att leva.
Men jag höll tyst om mina tankar.

Sen kan vi hoppa fram till min första cancerdiagnos. Vet ni vad jag sa till kirurgen och onkologen då jag fick min dom? Jag sa "om det här är priset jag får betala för att ha fått barn så är det värt det".
För barn fick jag.
Efter sju år och fem provrörsbefruktningar så kom äntligen min förstfödde och med honom livslust och total lycka.

Och blommor kom.
Kramar och tycka-synd-om-kort.
Kämparkramar och telefonsamtal.
Sjukvården tog hand om mig.
Tanter lade huvudet på sned och tyckte att det var hemskt att en så ung tjej skulle drabbas mitt i livet.
Förskolan sa att jag kunde lämna barnen då jag inte orkade vara mamma hemma. Arbetskompisar gav presenter.

Jag tog dag för dag och ville bara bli frisk från detta och få tillbaka min ork, min kraft, min vardag och mitt liv. Jag trodde naivt nog att allt detta skulle komma tillbaka om jag bara överlevde cellgifterna och strålningen. Snart skulle allt vara över.
Så fel jag hade.

Nu hade dörren öppnats till cancervärlden och hur mycket jag än ville så gick det inte att vända om. I den här världen finns så mycket som ickedrabbade aldrig kan förstå. Procentuella återfallsrisker, tankar om vad som gått snett, ångest, rädsla, dödsångest, frågor om hur man ska leva nu, frågor om varför.
En del från den andra världen försöker verkligen att förstå.
I slutändan är det bara vi som drabbats som verkligen gör det.
Förstår hur det känns.

Något år efter cellgifter och strålning så är det tänkt att livet ska återvända till det vanliga igen.
Så säger arbetsgivare, försäkringskassan, vänner och bekanta, ja samhället i stort säger det.
De flesta (utom försäkringsbolagen) tycker att vi är friska nu. Carpe diem.

Vi som blivit motvilligt instängda i cancervärlden då?
Hur mår vi?
Jo då, många av oss mår bra. Det finns fina dagar. De är de stunderna du ser oss. Inte då vi funderar över vem som ska trösta barnen då den första kärleken tar slut ifall vi inte finns då. Det kommer inga blommor längre men inom oss råder kaos och rädsla vid minsta symtom på återfall.
"Hör av dig till vården om något känns konstigt".
Men allt känns konstigt. Och hur ska vi veta om huvudvärken är hjärntumör eller början på en förkylning?
Omgivningen blir less på att höra om vår oro.
Vi klistrar på ett leende.
Vi ska ju vara tacksamma nu.
Inte klaga på något.
Vi lever ju.
Eller, vissa av oss.
Allt för många har dött efter vägen.
Allt för många har fått återfall och tynar bort eftersom.
Vi andra undrar om det är vår tur nästa gång att få enkelbiljett till hospice.
Ingen vet vem som står på tur.

Frisk? Läkarna friskförklarar oss aldrig. För cancern kan återkomma.
Vi får försöka lära oss leva med vetskapen om att det ända vi vet, är att vi inget vet.

Så snälla du, önska inte att du hade cancer istället.
Önska hellre att samhället ska bli mera accepterande, förstående och hjälpfullt.
Önska att någon ska se dig för den du är.
Önska omtanke, lindring, och bot.
Sträva mot bättre hälsa och meningsfullhet i ditt liv.

Jag tror att första steget är att våga prata om det svåra.
Om hur vi mår.
På riktigt.

/Charlotta Lindgren

--------

Min psykoterpeut sa en gång: Förvänta dig aldrig att någon skall förstå. För det gör de i nte.

Jag har tycker ändå jag gjort allt för att informera, förklara. Något av det mest frustrerande och det som gör mest ont - Är när de allra närmaste inte förstår - att de inte KAN förstå...att de TROR att de faktiskt förstår. På fullaste allvar.

På vilka grunder? undrar jag då.

Hur kan DU veta vad jag tänker, hur jag känner inuti i varje liten atom? Varje liten cell?

Hur kan du veta? Hur kan du förstå? Hur kan du känna vad och hur jag känner?

Jag kan beskriva - eller rättare sagt försöka beskriva med ord: En gnagande, tärande, molande värk. Som aldrig släpper helt. En trötthet som är så massiv att ....du inte kan jämföra med när DU är ofantligt trött. En trötthet som inte går att sova eller vila bort. En trötthet av ett helt annat slag. Helt annan nivå. Helt annan. Mental. Fysisk. Psykisk. I hjärta, hjärna.

Även om DU får cancer och går igenom allt jag gjort - så kan du ändå INTE VETA hur det känns i mig!!!

Du tycker det är sjävklart att jag "kommer att orka" - "kommer att komma tillbaka".....Varför är det så självklart? På vilka grunder säger du något sådant?

 #mediamarkt# #cancer# #fuckcancer#

"Momsen"