7. jun, 2018

Bomb!

En saga.

Anna skulle få gå på konferens. Stor konferens med ett bra program.

Det hade Anna gjort många gånger förut men den här gången var det annorlunda. Hon hade nytt jobb och därmed blev det en ny slags konferens.

Hon hade hamnat där hon var – för att hon ville försöka göra det hela bättre. Alla visste, alla såg – men ingen gjorde nåt. Vem? Vem skulle hjälpa Anna och de andra?

Anna som var en beslutsam och handlingskraftig tjej – tänkte att:-” Då får väl jag försöka då.”

Hon visste efter mer än 30 år ute i  vården i verksamheten – att det var katastrof. Folk blev sjuka, sa upp sig,  mådde fruktansvärt dåligt, slet, gjorde sitt bästa, tryckte in patienter för att om möjligt få in mer folk som väntade. Hon visste också, eftersom hon själv varit riktigt allvarligt sjuk , hur det var att vara patient och behöva få hjälp men inte få komma till.

Konferensen bjöd på bland annat något som Anna tänkte att det här! Det kan jag ha nytta av i mitt nya jobb. Ett jobb som för övrigt gick ut på att på förvaltningsnivå försöka förändra och förbättra för både patient och vårdpersonal.

Rubriken var ”Så ska vi möta välfärdsutmaningen!”.
  –”Det börjar fint” tänker Anna, när föreläsaren visar en graf över den enorma demografiska utmaningen man har framför sig i vården de kommande åren. - Hur ska vi ”ta hand om detta”? Vad ska vi göra för att kunna erbjuda alla patienter hjälp?

Förväntan och spänning… Pannkakan blir total när man går vidare med, att i denna organisation är vi något på spåren för vi har tillsatt ett nätverk för chefer……???!?!??!?!?

Sedan ägnas resten av föreläsningen åt att höra hur ett antal chefer sitter och talar om att det är så bra med nätverksmötena. Anna blir först paff. Sedan stiger ilskan.

Under frågestunden tar hon resolut mikrofonen och säger lugnt och fast: -”Kan någon av er ge ett konkret exempel på hur ert nätverk har genererat mer tillgänglighet för en patient?”
Det blir alldeles tyst. Cheferna därframme skruvar på sig och tittar upp i taket för att se ut som de tänker. Sekundvisaren i rummet tickar…….Slutligen kommer ett lamt: -Nja, det är väl inte riktigt rätt forum att det ska ge mer tillgänglighet….”

Anna blir så upprörd och heligt förbannad. Här vet man att verksamheterna sliter ihjäl sig för att få det att gå ihop och bara rubriken på föreläsningen visar ju något. Så sitter man och mjäkar om hur värdefullt det är för chefer att ha träffar. Inte nog med det. Man har minst 50 grupper!!! Som träffas regelbundet.

Om det krisar – jag då tillsätter man mer chefer!
Om det krisar – då ska det ältas!

Dagen slutar dock med en suverän föreläsningen av Ingebjörg Jonsdottir, Professor och verksamhetschef för Institutet för stressmedicin (ISM). ISM är ett kunskapscenter inom Västra Götalandsregionen. Professorn berättar på ett fantastiskt sätt - om folk som är stress-sjuka. Och då menar vi RIKTIGT stress-sjuka. Inte de som ränner runt med en caffelatte i handen och går in i väggen lite då och då.

Professorn berättar att man i flera länder – England, Frankrike, Usa osv och Sverige ser en rejäl ökning av stress-sjuka i offentliga sektorn – dvs vård,skola,omsorg. Det är ett så signifikant problem att något måste göras! Vad gör organisationen? Ordnar en friskvårdsdag!!!!

Eller skickar den sjuke på en mindfullnesskurs!!! 

MEN – menar den kloke professorn – det här är inte ett problem pga den enskilde människan. Det är inte ens ett kvinnoproblem – för om män jobbar på, under samma förutsättningar som vårdkvinnan- blir de stress-sjuka i samma omfattningen som kvinnan.

Felet är ORGANISATIONEN! Och det är dags att inse det och jobba utifrån det!
Ja ni läste rätt- det är fel på hela organisationseländet! Men VEM! Tar ansvar? Vem gör något?!

Och tänker Anna- ”Det här har jag vetat och sett länge. Det kan ett barn se och räkna ut – man har ju vetat siffrorna länge?!? VARFÖR! Har ingen – vem??- gjort något tidigare?”

Sedan säger Professorn något så vansinnigt sant och bra.
Verksamheten visas som en fotbollsplan med pågående match med spelare på planen. Spelarna är de anställda ute i verksamheten.
Vi som är de SÅ KALLADE stödfunktionerna som t.ex. HR, Kommunikation, ekonomi etc – ska inte hålla sig uppe på läktaren och kasta in fler och fler bollar på planen hela tiden som spelarna måste hålla reda på och ägna mer tid åt att hålla i spel. 
Stödfunktionerna ska vara nere på planen- på bänken. Stödfunktionerna ska stötta – ute i verksamheterna- underlätta och förenkla för spelarna.

Det är det bästa Anna hört på hela dagen!

När Anna kommer hem ser hon det här från Läkarförbundet på facebook- som gör det hela än mer angeläget:

https://www.facebook.com/lakarforbundet/videos/1875124045883692/

 

Anna har hela tiden sett både som anställd i verksamheten och nu på förvaltningsnivå – vad som är problemet. Det är den administrativa bördan – som tar enormt med tid från vårdpersonal. Tid som egentligen skulle gått till patienterna. Beräkningen kan ses som:

Personal + administrativ börda = mindre tid till patient.

Personal – administrativ börda = mer tid till patient.

-”Hade jag varit chef så hade jag vänt upp och ner på hela förvaltningsorganisationen”, tänker Anna. Alla anställda i stödfunktioner skulle minska möten med 50%. Alla skulle ut i verksamheterna. Olika verksamheter!

-”Men det går ju inte” tänkte förvaltningen! Vi måste ju ha möten! Diskutera, prata, få stöd från kolleger .
-”Jo det går visst” säger Anna!
Mötena på förvaltningen är idag otroligt ineffektiva och alldeles för många. Så fort något är oklart : -”Vi måste ha ett möte!”
Flera möten har man för att komma från jobbet OCH inte minst så är folk idag så vansinnigt rädda för att stå med ANSVAR för något. Man vågar inte ta ansvar- och stå med ansvarbördan själv. Har man haft möte då kan man minsann stödja sig på att: Vi har haft möte och kommit fram till det här! VI! Inte jag själv utan VI.

Vad gör vi då åt den administrativa bördan?

Annas svar:

  1. I Verksamheten: Låt personal göra det som de är utbildade att göra. ALL administraion skall skötas av personal där för. Om det så är beställning av ett prov, posthantering av en remiss eller vad som.

    Skala av ALLT från vårdpersonal . Administratör – administrerar, lokalvårdare- städar, vaktmästare hämtar och sorterar skräp . BORT med tänket ALLA ska gör ALLT.

  2. Ta tillbaka undersköterskor, sjukvårdsbiträde etc.

  3. På förvaltningsnivå:  Se till att få aktion! Mindre snack och mer verkstad! RÖJ!

  4. På förvaltningsnivå: Effektivisera möten. Lär ut mötesteknik och mötesdisciplin. Alla ärende skall skickas ut och läsas igenom av alla deltagare INNAN mötet. På mötet tas beslut punkt efter punkt istället för att på mötet sitta och läsa igenom och gå igenom vad som skall gås igenom.

  5. På förvaltningsnivå: Alla i förvaltning borde ut i verksamheterna minst 3 månader på år – både för att stödja, fånga upp, vägleda och få lärdom.

  6. Lägg inte mer pengar på att anställa förvaltningsfolk – utan på att anställa folk på golvet.

  7. Köp in och använd de medel som FINNS för att underlätta – t.ex. tal till textsystem. Det man talar in skrivs direkt i datorn i realtid.

  8. Förvaltning: Om något visar sig som problem i verksamheten – åk ut, prata med de anställda, samla information PERSONLIGEN – inte via andra. – Mig veterligen genom utbildning i organisation och ledarskap så finns DOLD KUNSKAP hos verksamheten. Och icke att förglömma – erfarenhet! Det lär vi oss – men hur använder vi den lärdomen?