22. jul, 2018

Dagen efter cancer - del ett

Ibland undrar jag faktiskt.

Nuförtiden - inte så mycket "varför" - utan mer en undran hur det är att leva. Och leva "vanligt".

I en helt händelselös, grå "Svensson-vardag". Utan trauma och enorma berg- och dalbanor.

Kanke ligger du som läser det här - i en solstol. Bara det - att kunna ligga i solen, att faktskt kunna ha semester och koppla av - det är värdefullt! Tänk på det du!
Kanske klagar du över en tråkig malande vardag....-gör inte det. Var tacksam att den är bara vanlig -utan kaos och sjukdomar.

Jag går (inte gärna) till köpcentret A6 i jönköping.
Folk skrattar och ler. Har trevligt.  Dom har faktiskt t-r-e-v-l-i-g-t.
Jag noterar med förundran och avundsjuka.
Jag har glömt hur det känns. Att vara glad. På riktigt!

Visst kan jag skratta och le, men glädjen känns inte inuti.

Jag gör det jag ska. Kampen har varit massiv för att kunna komma upp och jobba heltid. Robotliknande - gör jag rutinmässigt det jag ska. Men jag orkar inte känna.

K-Ä-N-N-A!!!

Tiigare var jag en extrem känslomänniska som var engagerad i allt och alla. Jag var den som räddade hunden i den varma sommarbilen. Jag var den som i en folkhop på flera hundra -zoomade in och urskiljde den - som var i nöd.
Inför sommarssemester, vid vårens snösmältning eller inför julfirande kände jag en sockerdricksbubblande spänning och glädjefylld förväntan - även i vuxen ålder.

Nu är jag en zombie. Ett skal som går och går.
Det är faktiskt hemskt! Riktigt fasansfullt att leva sitt dagliga liv - men vara "avstängd". Inget berör mig på djupet. Jag orkar inte känna. Jag är så så trött - mentalt.
Sådant som tidigare berörde mig och upprörde mig - rör mig inte längre.

Psykolog förklarade det som ett tillstånd som inom psykologin kallas "freeze". Man har varit ute för så starka psykiska påfrestningar - att psyket stänger av. "Shut down" helt enkelt. Psyket kan inte ta emot mer. 
Enligt psykologen är lösningen vila, vila,vila. Extrem vila - länge - omfattande.

Men det går ju inte. Jag måste ju försörja mig? Egentligen skulle jag behöva vara ledig livet ut. Ta dag för dag som den kommer. Sova länge på morgnarna. Sova en stund på dagen. Motionera i min takt efter mina förutsättningar.
Men - så ser inte verkligheten ut.
Det märks också i immunförsvaret. Blir jag det minsta stressad - över min låga gräns - så  blir jag sjuk. Oftast förkylningar.  Gång på gång på gång. Ibland varje vecka.

Slag i slag komer prövningarna. Nu senast cykelolycka med bruten handled. 

Folk runt mig tycker att jag drabbas av ovanligt många hårda prövningar. Och det gör jag. Men numer reflekterar jag inte ens. Bara kallt konstaterar och genomlider.

Visst rinner tårar iland - men inuti är jag avstängd.

Jo förresten - det ENDA som berör mig något är om mina barn far illa. Jag har sedan ett halvår börjat på ett nytt jobb som jag trivs med. Men vila blir det inte.

Jag vill känna igen! Och vara en genomsnittlig svensson.

Eder Moms