29. aug, 2018

Dagen efter cancer - del två eller "känslomässig migrän"

Efter 5 år - har jag äntligen börjat förstå mig själv lite grand.

Jag har - då och då - riktiga "downs" - dippar som är bråddjupa och svarta. Dagar när jag bara vill och måste få ligga under ett täcke med slutna ögon. När jag stänger av allt och alla och inte orkar med någon eller något. Dagar när allt är becksvart och när jag bara stänger av och behöver vara själv.
Både kroppen och psyket stänger ner - i ren bevarelsedrift och överlevnadsinstinkt.

Jag orkar knappt lyfta fötterna - på riktigt! Och att öppna munnen till och med för ett enkelt "Hej" ter sig oöverstigligt.

Tidigare beskrev jag det som att kroppen tar "timeout" - det var det bästa sätt jag kunde beskriva det på. Men nu kom jag på att ett mer rätt uttryck är - att jag får känslomässig migrän. Folk har nog lättare att relatera till hur migrän ter sig. Man blir utlagen för ett dygn eller två.

Det funkar bara inte, varken mentalt eller fysiskt. Det jag känner då är: "Jag orkar inte, jag orkar inte bry mig om något eller någon. Jag orkar inte ens titta med öppna ögon eller höra något och allra minst prata med någon".

Efter oftast ett dygn - är jag någorlunda okej igen. Kanske är det någon typ "fatigue" - som ofta kopplas ihop med cancer, kanske är det en tillfällig, akut insättande depressionsdip?

Låt mig då vara! Bara vara!

Jag kan inte koppla det med något mer, än att det oftast kommer när jag är utmattad.

En dikt jag skrev :

"Sitta här i min lilla skyddning

Gömma mig för världen utanför

Gråta, andas, vara

dras åt kring halsen som en snara"

Jag har inga bröst. Proteserna jag har gör så att jag ser någorlunda "normal" ut. Vad är normal?
Jag känner mig inte normal.
Får hela tiden tänka på att inte luta mig för långt fram eller i fel position för antingen syns proteserna eller i värsta fall ramlar de ut.

Varje uns av självkänsla är borta.Att prova kläder är en sorg och en mur. Om jag någon gång går in i ett provrum är det en kamp mot ångest som ligger och lurpassar i kombinaiton med att svetten rinner.

Mycket få plagg passar och passar de på bålen så skiter det sig i 8 fall av 10 - på att jag har en svullen ödemarm pga att man tog bort flera lymfkörtlar.
Armen kommer ofta inte ens i plaggets ärm.
Urringningar - som jag tidigare älskade är inte att tänka på.
Det är som om all energi finns i en cirkel. Allt jag gör oavsett vad- så tas en bit i cirkeln. Sådant som borde ge positiv energi t.ex. motion tas även det av cirkeln. Ocn när energicirkeln är slut - så är det slut. Ofta märkbart direkt. NU är jag slut!

Orkar sällan saker efter jobbet. Inte ens kul saker. Att vara bland mycket folk är otroligt tärande.
Går dock bättre om "I´m in charge". dvs om jag ordnat sammankomsten.

Jag känner mig inte vacker, inte "attraktiv", inte kvinnlig och definitivt inte sexig.
Jag är helt obekväm i min kropp och jag vill helst gömma mig. Många gånger när jag kommer hem noterar jag att jag känner: -"Puh! Jag  klarade mig in i säkerhet denna gången också!"
Mitt hem är mitt skydd.

Många gånger har tårar runnit när jag tappert försöker möta mina rädslor. Det har hittills inte funkat för mig. Så länge jag lever i förnekelse och undviker att se på min kropp - så klarar jag mig.

Jag kan inte gå i höga klackar längre - i varje fall inte någon längre stund. Det älskade jag innan. Får svinvärk i fötterna.

Jag laddade upp för börja träna badminton igen. Som jag älskar. köpte nya skor, strängade om racketen. Jag hann inte. Cancern kom.

Lukt och smak har försvunnit till 50%. Ganska omgående efter första cellgiften kom jag in i klimakteriet. Därmed följde depression, sömnproblem och värmvallningar from hell.

Mår lite bättre med motion i lagom mängd med det orkar jag ju oftast inte med.

-Gör sånt du mår bra av, säger de.

Så alla ni som tycker att "Vad skönt att du är frisk" ! Nej - cancerns efterverkningar går nog aldrig över.

Och ändå - trots all denna förbannade skit - så står jag upp och andas. 

/Momsen som aldrig ger upp