1. nov, 2018

Dagen efter cancer del 3

Så kommer den dagen - på nytt.

Döden slickar min nos, döden andas mig i nacken, döden drar i min skjortärm. Lismande, tassande - hånleende flänger den runt mig. Invaggar mig i falsk trygghet - slår till när jag är som svagast med knivhugg. Skrattar högt-hest när jag stapplande försöker ta mig på fötter igen.

Jag skrapar ihop varje litet uns av självkontroll - för att än en gång - bege mig till mammografi.

Jag känner något. Igen. Denna gång på vänster sida. Inte på höger - där tumören satt.

Iskyla omger varje atom i mitt inre. Som vanligt klarar jag självbehärskning till dagarna innan udnersöknignen.

På själva dagen - börjar morgonen redan med tårar.
Skräckslagen fasa för vad som KAN vara. Ska jag ramla dit igen?
Vet så väl hur varje sekundreaktion kändes. Chocken. Darrandet. Fasan. Tankarna.Planerandet inför döden.

Andas med öppen mun. Tickandet från köksklockan hörs obarmhärtigt stort. Varje tickande tar bort en sekund från mitt liv.

Känner igen tanken att: Igår för 10 timmar sedan visste jag inget. Levde i lycklig ovisshet. Om några timmar kan mitt liv ha vänt totalt.

Men är det inte så för oss alla? Vi vet inget. Vem som helst av oss kan dö -precis när som helst. Det är bara det att jag vill inte vet det i så fall.

Snart 6 år sedan diagnosen föll - som yxan mot min hals.

Har känt mängder av misstänkta saker under åren - flera gånger kanske bara i min fantasi- men varje gång jag sitter där i väntrummet, ligger på britsen för ultraljudet - är fasan lika stor.

Kan oftast inte ligga still på britsen - benen skakar - pga rädslan. Många gånger jublande lättad när jag gått därifrån med positivt besked - men de senaste gångerna har jag inte ens orkat glädjas. '

Jag bara går - tom - därifrån. Orkar inte känna lättnad - inte glädje - bara tomhet och tankar om: - Ja vi får väl se hur länge det går.

Ingen ska nånsin betvivla min kamplust och min livsönskan. Men ibland blir allt runt cancer - övermäktigt för oss alla.

Allas eder fighter-moms