5. dec, 2018

Lär mig leva

Jag har landat. Ett tag.

Att vara med i radio, och höra mig själv berätta, sätta ord på det där svåra - var väldigt mycket mer känslomässigt omfattande än vad jag förstod.

Det var en milstolpe. En väldigt bra milstolpe. En nödvändig milstolpe!

Det har fått mig att ta ett rejält kliv - på något sätt. Ett kliv i min bearbetning.

Jag känner ett nytt lugn. Ja faktiskt. Ett slags "peace within me".
Konstigt.
Jag kommer att åka ner periodvis igen. Jag kommer att ha min ångest men, på en något annan nivå, tror jag.

Jag hade liksom resignerat och ställt in mig på -  så här är det nu. Accepterat att livet kommer att vara i stort sett skit, det som är kvar. Jag kommer att må dåligt - men jag står upp.

Den känslan jag känner efter radion, är märklig. Inget jag känner igen.
Lite åt det hållet man känner när man motionerat riktigt hårt en dag, eller jobbat kroppsligen ute en hel dag - avslappnad, med endorfiner - fast ändå inte. 

Jag ÄR inte avslappnad men....
Är rädd att känslan ska ta slut, rätt behagligt faktiskt, eller...? Vad är det egentligen?

En insikt? Vad för insikt? En kunskap?
Känns bra men samtidigt ser jag mig som att jag stapplar fram, på extremt darriga ben. Ser en liten fågelunge med brutna vingar och brutna ben, sargad - stapplande framåt.

Är det så här jag mådde när jag mådde bra? Är det så här andra mår när de mår bra?
Jag vet inte.

Hur ska jag göra för att börja leva igen? HUR ska jag....ta de första stegen?
Jag har glömt hur man gör. Jag måste lära mig, att stapplande börja gå igen.
Vad är livet? Att leva?

Tills jag finner ut det - får jag flumma runt i den här endorfintillvaron eller vad jag nu ska kalla det, så länge den nu varar.

Mitt varma tack till dig Ola Hemström för att jag genom ditt fina program - fick möjligheten att bearbeta genom det, och ta ett steg framåt.

Och till dig som kämpar - för livet - i livet - Keep on! Jag klarade det. Det gör du med!

Allas eder kamp-moms