2. jan, 2019

Att välja eller inte välja

Där står de. På hyllan på mitt rum på jobbet. Affirmationskort.
Innan jul bytte jag till kortet ni ser på bilden.
Föga anade jag att just de orden skulle få en signifikant betydelse - efter jul.

- Du som är så positiv, säger de.
Jag positiv? Konstigt. Jag skulle kalla mig själv ganska negativ?
Däremot skulle jag beskriva mig som envis och motvalls. Om någon säger att det inte går – då ska jag banne mig visa att det går visst! Kanske mest för att visa för mig själv.

- Du är så otroligt modig, säger de.
Jag, modig? Kanske det...jag räds inte mycket faktiskt – men denna gång svek mig modet.

Jag har väntat i flera år efter cancertraumat – innan jag kände mig mogen att ens tänka på och allra minst anmäla mig för plastikrekonstruktion av bröst. 3 års kö. Jag stötte, blötte, läste, diskuterade. Med specialister. Bad om second opinion.
Pratade med vänner, pratade med drabbade, pratade inte minst med min sambo.
Diskussion och klinisk bedömning med två superspecialister som bedömde att det enda som skulle fungera för mig - var lattisimus dorsi - ta en bit av ryggmuskeln och vika fram till ett bröst. Kroppseget material. Inget annat rekommenderades på mig och min sargade kropp.
Efter nästan tre år – så äntligen (!) fick jag tid.
De ringde veckan innan jul. På måndag. 7.e januari - sa de.

Då bröt stora helvetet löst. Inom mig. Nu var det plötsligt dags! Nu var det antingen eller!

En mastodontkris kom inuti och som om det var nog började folk runt om mig tycka hit och dit. Det behövde jag….INTE! Jag var långt låååångt nere i det där svarta som kan bli så klibbigt, jobbigt och tungt. 

Kirurgen ringde upp idag. Bollade frågor som behövde besvaras.
- Ja, det ÄR en risk!
- Jag kan inte garantera att det inte blir infektion.
- Din största risk är inte att det blir dålig rörlighet - det är att få proppar!
- Det är ingen operation för att avgöra liv eller död - det är en självvald operation.
- Känner du tveksamhet nu så ta en vända och tänk till en gång till om det är värt det! Vi kan inte göra så stort bröst och det kanske till och med blir så litet att det ändå inte blir "bra".

Jag studsade till på det där sista. Tveksam? Vaddå tveksam? Jag är väl inte tveksam?! JAg har ju väntat tre år med ett mål - att få känna mig hel i kroppen!
Ett obehag, som börjar någonstans i solar plexus. Jo...kanske är jag det? Jo....jag kvider i telefonen, jag måste tänka mer. Men de vill ha svar idag.

Och nu – idag - i samråd med specialistkirurgen, min sambo och min svägerska som är läkare - har jag bestämt mig – för att…..INTE göra operationen. Inte nu i varje fall.Det skulle ju bara bli ett litet bröst – eftersom jag inte har så mycket ”material” att ta av. Inte för att jag är ute efter att se ut som Dolly Parton – men – så mycket risktagande och besvär för så lite – det känns liksom inte värt det.
Kom fram till att det är för mycket risker – gentemot vad jag får ut av det. En större operation i kombo med de komplikationsrisker jag har: Bland annat genetiskt ökad risk att få blodpropp (APC-resistens), infektionsrisk (jag var myyycket dålig i rosfeber) och risk för försämrad rörlighet – Gör att JAG -  väljer att avvakta. 

Min kära sambo och min kära svägerska som idag konsulterats - Stödjer mig oavsett vilket beslut jag tar, säger de. Så skönt att veta det stödet!!

På något sätt känns det som att jag för första gången i livet vågar välja – det som jag i första hand tänker på är bäst för MIG!!!!  Och vila i det beslutet!! Har jag inte gjort det innan – blir nästa tanke. Nja – det är faktiskt frågan. Jag har en förmåga att alltid prioritera alla andra framför mig själv.
Inte pga vad andra tycker,  inte pga andras inflytande - ICKE!!! Utan för att JAG efter diskussion idag - har kommit fram till, efter moget överevägande att just detta, just nu - är inte rätt.

Kanske var jag tvungen att processa mig igenom alla dessa år av väntan och vånda – för att kunna vila i mitt eget beslut - nog för att låta bli? För då har jag i alla fall känt att jag faktiskt har vänt och vridit, lyssnat på specialister och second opinions – vägt för och emot – och vet nu att mitt beslut är mitt - och det är välgrundat!?!

Det är i sanning inte bara cancer och sedan är det klart och life goes on…nä du.

Saker skall genomgås, genomlidas, tänkas på, vägas för och vägas emot, beslut skall tas – många gånger enormt svåra och tunga. Inte bara sådant som handlar om vilka kläder jag ska ha idag…..utan betydligt mer livsavgörande beslut. Beslut som påverkar inte bara mig utan min familj, mina kära nära och framförallt MIG!

Det här är inget snabbt, ogenomtänkt, förhastat beslut. Vare sig att göra operationen eller inte.

Och alla ni som "tycker" - lägg ner! Ni agerar utifrån er egen ångest. MITT LIV, MITT BESLUT!