När täckelset faller eller När ytan brister

Så hade jag levt
I tron att
I förhoppningen att
den naiva lilla tron på att kanske denna gång

Långt om länge
gläntade jag på den lilla, lilla dörren

Lät ljuset med yttersta försiktighet
Långsamt få fylla det innersta

Snubblade, föll tillbaka

Reste mig igen
försökte och försökte

Den lilla lilla spirande tilltron
Som längesedan var borta

Kom sakta åter till liv

Så rädd, så darrig
så vingklippt

Och så 
rämnade åter det lilla som grott

Den här gången

öppnar jag inte igen