6. jun, 2019

Onlinemöten och trosor på bilverkstan

Videomötesetikett! 

Sedan jag bytte jobb för ca 1 ½ år sedan har förekomsten av videmöten = lync, skype, sisco ökat markant inte minst med tanke på att vi ska åka mindre - för miljöns skull. 
Jag sitter uppskattningsvis i dylika möten 3-5 ggr per vecka.

Detta kräver nya sätt att hålla i möten och inte minst hur man deltar i möten.

Det är ALLTID så att någon deltagare glömt stänga av sin mikrofon eller "mutat" som det kallas.

Man hör tangentknapprande, hostande, prassel med papper, någon dricker, nyser eller i värsta fall släpper sig i tron att ingen hör. 

En kollega til mig har även varit med om att en deltagare inte hade en aning om att kameran var på – varvid personen börjar att byta om – fullt synligt!!

Gaaah- ska man säga något eller inte….?? 

Det är ingen som reagerar på dessa manér – allra minst möteshållaren som absolut bör förväntas att i början av ett videomöte påminnna om regler och att kontrollera att man har mikrofonen avstängd när man inte pratar! Kanske även en påminnelse om att man kan ha kameran på utan att märka det - så man kontrollerar detta!

OM någon nu glömmer detta och ljud hörs under mötet - ja då säger man till som mötesledare eller för den del som annan deltagare!!!
Som deltagare är det RESPEKT att kontrollera att man inte stör!

Hur svårt kan det vara!?! 

Senaste mötet jag var med på i går – hördes någon: sucka, prassla med papper, ha ett armband som slamrade mot bordet, snurra på mushjulet, resa sig och gå med klackar fylla på vatten gå med klackar tillbaka, prassla mer, sucka, hosta, sucka.
Och detta är inget ovanligt! Tyvärr!! 

Man bör som deltagare beakta att ALLA hör och det hörs mycket väl! Deesutom fungerar sinnena så att när man inte ser någon - så är man ännu mer uppmärksam på vad som hörs! 

Irriterad över mötet - stimmar jag iväg till bilverkstan för att hämta min bil som reparerats. Haft lånebil under tiden. 31 grader i skuggan har jag klätt mig i tunnaste klänningen jag har.  Vill ha svala trosor idag också och har gått ner lite i vikt på sistone...ahhaaa - du anar where this is goin´eller ......

Med sedvanliga bestämda steg susar jag igenom bilverkstan - full med män - och med trosor som är på väg att hasa ner under klänningen - jaa de är ju liksom aningen för stora! Gaaaah! Vad göra?
Jag kan ju inte märkligt dra upp dem under armhålorna så att de sitter kvar, jag kan inte heller stanna och krångla under klänningen mitt i verkstan. Sålunda försöker jag diskret nypa i troslinningen som nu närmar sig ljumskinvån - och lite lätt liksom "lirka" upp dem - vartannat steg jag tar - genom den tillsynes oändligt stora verkstan jag ska igenom.

Tittar de inte lite konstigt på mig? Jag försöker att var oberörd och lirka vidare. Där framme ser jag dörren till befrielsen.
Puh ! Väl ute på parkeringen för att hämta min bil tar jag ett ordentligt tag i de så förhatliga trosorna och drar till rejält! Nu ska de upp! Vad händer?!? Med en liten diskret "smäll" går resåren av helt. Jag står mitt ute på en gassande het parkering - ser inte min bil som ska vara där nånstans och har troligen ett gäng med blickar i ryggen.

Jag kniper ihop låren för att inte trososrna ska åka ner helt och trippar extremt kobent bort mot min bil som jag nu anar 20 meter fram. Räddningen är nära!
Då kommer insvängande inte mindre än tre (!) lasbilar med byggjobbare!! Vad f-n gör de här?!? Nu?!?!!! Varfööööör??!?!

De korsar min väg till min bil. Jag stannar, ler vääääldigt avslappnat (not!!) och glider sedan fram i Groucho Marx-stil de sista 10 metrarna till min bil. Precis när jag rinner in på sätet och stänger om mig, glider trososrna ner mellan knäna och hamnar på golvet.
Tittar ner och pustar ut! Just då knackar det på rutan! HELVETE!!!
Jag tittar upp. En av byggjobbarna håller upp min kofta som jag tappade på väg till bilen.
Stridsplanen överlägges hastigt och krampartat - hur jag ska kunna vara naturlig när jag hasar ner rutan för att ta emot koftan. Jag grejar med ena foten för att pilla in trosorna under sätet - vilket troligen ser ut som ett allavrligt krampanfall - och säger stelt leende - Å tack så mycket!

När rutan åkler upp är blodtrycket säkert över 300, klimakterievallningarna är hysteriska, värmen ute fortfarande 31 grader men i bilen har jag ökat värmen med min panik till 42 grader. Max cool på AC-n glider jag iväg och vinkar tack till byggjobbaren.

Allas eder ...varma moms.