28. apr, 2020

Ett kåseri

I dessa tider kan vi behöva dra lite på smilbanden. Kan jag förgylla någons tillvaro några minuter så är jag glad.

Det var längesedan jag skrev ett kåseri så håll tillgodo:

Med lättare förkylningssymtom är jag hemma från jobbet. Mår för bra för att inte göra något alls – och tar mig an att slipa en sedan tidigare påbörjad kökslucka som behöver få ny nyans. Första ska spacklet slipas. Sedan måla.

I dessa Covid-19 tider finns ju inte de där vita små filterliknande andningsskydden att få tag i överhuvudtaget…så vad göra? Jag ser mig omkring och AHA! Jag ser ett par gamla trosor som legat ett tag, då tanken var att använda dem till trasor.
Detta blir perfekt tänker jag förtjust och drar helt sonika trosorna över huvudet.
Sitter faktiskt jättebra! Sluter tätt och fint eftersom jag när jag använde dessa gamla trosor var 15 kg lättare. Hålen för benen gör att håret sticker ut lite på var sida ovanför öronen och dessa benhål ger även lagom synfält. Dynamit-Harry gör entré.

Slipdammet yr.

Efter ett tag börjar det kännas lite märkligt i nästrakten  
För sent märker jag att trosorna trots allt inte tätar så väldigt bra – vilket leder till att min lätt rinnande förkylningsnäsa – blandat med sllipdamm åstadkommer ett trevligt litet murbruk. I min näsa! För att få lagom med luft bakom trosmasken – har jag dessutom spänt ut näsborrarna – vilket nu resulterar i att dessa stelnat i ett groteskt läge.

Min astma mår inte heller väl av det finkorniga dammet vilket gör att jag andas väsande.
Jag sliter upp trosorna halvvägs över huvudet.

Vad göra nu då? I desperation stimmar jag iväg fram mot en spegel och drämmer foten i en tavla. Tavlan har bara legat på golvet i 2 ½ år och har ännu inte fått sin plats i vårt hem. Hörnet på tavlan hamnar perfekt mellan lilltå och ringtå. Frakturen på lilltån är ett faktum.

Alvedonen hemma är slut. När smärtan i tån inte minskat på en knapp timme rotar jag fram några morfintabletter jag fick i samband med att jag bröt handleden förra sommaren. Smärtan avtar för en stund men behöver kompletteras med Alvedon. Som givetvis är slut hemma.

Flämtande av smärta, haltande och fortfarande med trosor på huvudet och med trevligt utvidgade murbruksnäsborrar haltar jag ut till bilen för att åka till apoteket.
Smärtan och morfinet gör att jag inte tänker på trosorna på huvudet.

In på apoteket på Ryhovs länssjukhus – haltar nu ett kvinnligt monster, med väsande andning, stora näsborrar och en märklig huvudbonad.
Min astmaandning blir en bra ljudeffekt för att förstärka monsterkonceptet.

Apoteket som normalt har bra kundflöde är tomt. Förfärat ser den ensamma apotekspersonen hur jag närmar mig.
- Alvedon, väser jag och dänger näven i disken. Jag får inte fram mer då smärtan tar över.

Då blir jag varse hur min hand är trivsamt grönprickig av den färg jag ska måla köksluckorna med.

Den stackars lilla timida kvinnan bakom disken bara stirrar. Min lätt förvirrade morfinhjärna gör att jag tänker att någon koksaltsspray kanske kan lösa upp kittet i min näsa, varvid jag stönar fram:

- Har ni något för det här också ? Jag pekar på mina gigantiskt utvidgade, stela näsborrar.

Hon säger fortfarande inget.

- Murbruk! väser jag och pekar vilt på min näsa.

Äntligen öppnar hon munnen och säger försiktigt

- Ja nu är det ju så att plastikopererade näsor gör ont. Länge. Och du ska ha fått recept av din plastikkirurg på det du ska ha, vad gäller att underlätta andning genom näsan.

Visserligen inte så långsökt att man kan se ut som jag – om man plastikopererat näsan med tanke på att dagens ungdom plutar med groteska munnar på sina selfies. Jag menar stor mun/stor näsa…what´s the difference?

 Nåväl, lastad med saltspray, astmamedicin och alvedon stolpar jag ut till bilen och åker hem igen.

För sent ser jag att grannfrun är ute.

- Men det var väldigt, vad har hänt?

Kvickt tänker jag ihop en vit lögn som inte är särskilt bright.

- Eh ja jo …alltså, jag skulle klä ut mig på prov till en maskerad jag ska gå på men råkade…ja vad råkade jag – tänk snabbt nu – Jag råkade halka och slå i huvudet och näsan så jag har varit en sväng på jourcentralen.

- Ajaj och oj så det kan gå, säger grannfrun.

Snabbt innan hon hinner fortsätta, haltar jag in i min grotta och låser noga dörren om mig.

Se där. En helt vanligt dag i Momsens liv.