27. jul, 2020

Göra upp med mitt gamla

Nu ska jag skriva av mig lite.

Ni vet sånt där skräp, sopor, som ligger och gnager i det inre. Omedvetet eller medvetet. Inte så att jag ältar, men jag har känt att jag vill "göra upp"!
Göra upp med vissa saker i det förgångna liksom.

Under min skolgång hade jag en lärarinna som var synnerligen pennalistisk. Detta var slutet av 70-talet, början av 80-talet.

Dels var jag väldigt sjuklig och blek – pga. astma – vilken då inte var upptäckt eller diagnostiserades.
Astman gjorde att jag hade upprepade infektioner. Ofta var sjuk helt enkelt. Särskilt på vintern.

Det jag själv drabbades av var att hon bland annat flera gånger hånade mig inför hela klassen.
Jag blev noggrant uppmärksammad på att jag var blek. Anklagad för det.
Och jag jämfördes med de i klassen som hade : - "Så friska rosor på kinderna!!!"

Dessutom tog vederbörande fröken ur mig all önskan om , kärlek för att motionera. Det som gällde var nämligen skidor. Ju kallare desto bättre! Och det var en ren pina för min astma.  Minus 20 grader och svinkallt var i hennes värld "friskt och skönt". Men döden för min astma.

Jag var alltid sist och var så trött så jag inte visste hur jag skulle orka gå hem efter en äcklig, fruktansvärd skiddag.  

Även här blev jag nogsamt föreläst för - att jag var svag, vek, och dålig.

Om hon trodde att hon gjorde något gott och bra – så kan jag säga att det hade helt HELT motsatt effekt på mig. Jag AVSKYR skidor!! HATAR! Än idag på grund av henne!

Irritationen över att jag var sist varje längdskidåkningsdag var synnerligen påtaglig.

Eftersom jag var sjuk mycket, hamnade jag efter i skolarbetet.

Jag minns speciellt när jag kom tillbaka efter en längre sjukperiod och klassen hade gått igenom division med minsta gemensamma nämnare.

Fröken förklarade om och om igen, och fick röda fläckar på halsen av irritation, om den minsta gemensamma nämnaren.
Jag minns hur jag fick en värkande klump i halsen. Jag kände mig oerhört dum.

Inför hela klassen halvskrek hon irriterat : " - Detta förstår heeeela  klassen – men det förstår tydligen inte Kerstin!"

Tårarna vällde upp i ögonen. Jag känner än i dag smärtan. 

Jag minns också hur hon ironiserade över mig – åter inför hela klassen – när jag missuppfattade när hon pratade om vägglöss.
Förr i tiden när vi hade mycket vägglöss. Jag uppfattade i hennes berättelse, att man kunde dö av dem.

Räckte upp handen och frågade: -" Men är det verkligen så att man kan dö av dem? Hennes beska svar:
- Haha, Kerstin tror tydligen att man kan dö av vägglössen. Det var INTE vad jag sa, spottade hon ur sig synnerligen hätskt.

Hon lät mig förstå att hon verkligen inte premierade mig minsann på något sätt och visade extremt tydligt att hon definitivt inte favoriserade mig eftersom jag var rektorns dotter. För mycket åt andra hållet kan man lätt säga.
Jag förväntade mig aldrig att blir premierad eller favoriserad!
Jag var tvärtom besvärad när någon lärare satte mig "före" just på grund av det. Jag har aldrig trott mig vara förmer än någon enda människa. ALDRIG! Däremot vet jag att folk i samhället trodde att jag och min familj faktiskt trodde att vi var det.
Jag vill tala om att vi blev uppfostrade att alltid sätta andra främst. Aldrig vara övermodiga. Däremot skulle vi ändå ha en stolthet och inte tolerera vad skit som helst.

Jag hatade skolan på grund av henne. Hatade att vakna. Hatade att gå upp och iväg till skolan. Försökte hitta anledningar till att slippa gå i skolan.
Var glad över att jag var sjuk så jag kunde få vara hemma. 

Jag är 51år nu. Så om du på något vis läser detta - "fröken" - så ska du veta att ditt sätt definitivt inte var till det bättre.

Sen har vi de som mobbade mig. Framförallt tänker jag på en man.
Hans ord som fortfarande sitter som knivar långt in i hjärtat.

En gång var jag på väg till biblioteket där jag bodde, han med ett par kompisar på väg ifrån. Han ropade på 25 meters avstånd: "- Fy fan vad ful du är!!"

Ja Tommy! Det hade verkan. Jag skulle bli ledsen och det blev jag! Dina ord skar som knivar.
Jag minns det än idag och jag tycker fortfarande att jag är ful, så Grattis din jävel! 

Egentligen skulle en del av mig vilja ta tag i din krage, trycka upp dig mot en vägg och ge dig hårdaste käftsmällen.

Men jag gör inte det.

Jag ger dig en stor, fet, jävla smäll i text istället.

Jo vi umgicks i samma kretsar ett tag, och jag stålsatte mig för att uppträdde ”vuxet, artigt och belevat” – men i mitt inre var det kaos.

Och du var ju tillsammans med en av mina tjejkompisar då, så jag var tvungen att vistas med dig. 

Och just nu ger jag blanka f-n i vad orsaken till ditt hat mot mig var. Dålig uppväxt? Dåligt självförtroende? Rykten som du lyssnade på?

Du har förmodligen förträngt och har inte ett samvetskval. I bästa fall har dina egna barn fått uppleva något av detta så kanske du har fått någon insikt?

Om det känns bättre nu när jag öst ur mig? Tja – jag tror faktiskt det. Nu har jag sagt det jag velat i 35 år. Så nu är jag redo att trampa vidare. 

Jag brukar säga peace, love and understanding….men ibland måste man röja först – innan det kan bli peace i hjärtat.

Det finns fler personer som mobbat mig – men just nu är jag inte redo att bearbeta dem. 

Ur detta har det ändå kommit en stolthet. 

Och så till sist

Sen har vi då de i lilla samhället jag växte upp i som hittat på rykten om mig och min familj. Ja jisses! Min far var som jag skrev, rektor på skolan i samhället.

Och vad jag fick höra!!! Man tror inte det är sant!!
Jag hade kompisar som förde vidare vad de fått höra om oss från sina föräldrar och andra vuxna.

Att min pappa var jättesträng och satt och hade privatskola med mig varje kväll och tvingade mig att plugga. Herre min skapare!!!

FEL FEL FEL!!! Däremot  var han och även mamma en ovärderlig hjälp när jag behövde stöd i skolan!

Eller som jag sa, att jag betraktade mig som för ”fin” och förmer än andra i samhället och därför till exempel hälsade jag inte på folk?!?! Ehhh okeeej....???

Varför hälsade inte ni då? Då är ju ni av samma skrot och korn? 

  1. FEL FEL FEL igen. Jag är en drömmare. Gick mycket, mycket ofta i mina egna tankar och i min egen fantasivärld och såg sällan vem som gick på andra sidan vägen och än mindre uppfattade om någon förväntade sig nån hälsning. Återigen – ni kunde börjat säga hej i så fall.
  2. Lärare på skolan som pratade om mig/oss i lärarrummet…..oj oj oj. Tragiskt att det inte fanns viktigare saker att prata om.
  3. Rykten i samhället om allt möjligt om vår familj som jag inte går in på nu.

Idag betraktar jag mig i varje fall som förmer än ni som mobbade mig.

Beklagar jag mig så man ska tycka synd om mig? Nä - jag är bara förbannad på folks småaktighet.

Jag älskar min familj och min uppväxt som var präglad av kärlek.

Pappa som var en auktoritet och som förde skola och samhälle framåt med stora mått. Och världens bästa lekpappa som älskar barn. Mamma som var kärleken personifierad och gav trygghet och lugn i hemmet. Båda som har begåvat mig med patos, mod och styrka.

 

Allas eder moms