20. sep, 2020

Vidare i livet - survivor

Efter att jag fått mitt sista implantat - skulle jag så kallas i slutet av september, för slutbesök på onkologen.

5 dagar efter implantatet - ringer det: - Hej jag ringer från Onkologen på Ryhov.
Direkt, klump i magen, snabba sekunder av minnen. Obehag. Bara ordet onkolog och insikten om att jag, JAG är en av dem som går på onkologen - isar i mitt inre.

De vill fråga om jag kan komma redan på tisdag nästa vecka för slutbesöket. De har fått ett återbud.
Jag accepterar tiden. Processar - dels att jag reagerat med obehag när de ringde, dels vad som ska ske på återbesöket.

Onkologläkaren - trygg, lugn, go tjej.
Jag kommer nu att skrivas ut. Jag kommer inte att kallas på fler "kontroller". Nu är jag färdig med min behandling.
Färdig. Jag smakar på ordet inne i min hjärna, inne i mitt hjärta.

- Du kan faktiskt vara stolt, säger läkaren och jag blir lite perplex. Stolt över vad då? funderar jag innan hon fortsätter: - Det är faktiskt många som inte fullföljer behandlingen på grund av alla biverknignar, på grund av att det faktiskt är såpass jobbigt.

Oj, tänker jag, och känner en överraskande positivitet i det hela.

- Du har ju faktiskt fått alla behandlingar, fullt ut, så mycket man kan få och du har klarat det! Det ska du vara stolt över!

Jag känner faktiskt inuti mig, en viss trygghet i, att jag har kunnat ta allt fullt ut. Att jag inte var tvungen att avbryta på grund av att det blev för svårt, för smärtsamt eller för jobbigt.

Jag tackar Gud att jag överlevt!
Att jag överlevt alla fruktansvärda behandlingar.
Alla gifter som är så giftiga så man inte får ta i barn dagarna efter cellgifterna, så giftiga att kroppsvätskor inte får komma på någon annan person (tårar, svett), så giftiga att jag måste spola toaletten två gånger när jag kissat.
Cellgifter som är så giftiga att sköterskorna är bepansrade när de ger mig dem och behållarna slängs i special-superduper lådor efteråt.
Dessa gifter - har jag fått direkt in i mina blodbanor. Och de har gjort mig frisk.

Jag var en period helt helt övertygad om att jag skulle dö, om inte av cancern så av behandlingarna.

Jag kommer kallas 3 år till på årliga ultraljudsunderökningar av ärren där mina bröst en gång satt. Sedan faller jag in i den "normala" gången igen.

Så tackar jag, stänger dörren efter mig och går ut.

Ut, på darriga ben i den stora, farliga, underbara världen. Där jag nu står utan översikt av de kunniga, experterna.

Redo att ta mig framåt och lära mig att leva på nytt.

/ Cancersurvivor-momsen