13. okt, 2020

Endokrin cancerbehandling - over and out

 

Fredag kväll: Står med sista tabletten i handen. Vänder, vrider på den lilla millimeterstora saken, som gett mig så mycket besvär - men som samtidigt säkrat min framtid så gott det nu går.
Sista tabletten.

Lördag. Vanlig dag.

Söndag - ganska vanlig den med, men börjar kissa mycket. Kissar troligen ut all vätska jag samlat på mig.

Måndag morgon - Flera hundra kilos elektrodliknande huva har lyft från mitt mentala jag.
Jag känner mig annorlunda. Inbillar jag mig? För att jag så gärna vill?  Livet känns och livet känns annorlunda. Ser med annorlunda, nyfikna ögon.

När jag tränar i gymmet på måndag eftermiddag - känns det också annorlunda. Påtagligt lättare i hela kroppen. Mindre flåsig, mindre pipig i andningen. Mindre svullen både i kropp och andningsvägar.

Inser också att något saknas...vad kan det vara? Jo, alla de extremt jobbiga värmevallningarna har lugnat sig vesäntligt! Så ljuvligt! Kan det verkligen ha blivit så mycket bättre? Så här huxflux?

Känns som jag står utifrån och betraktar mig själv, lägger märke till minsta lilla som händer i min kropp.

Tisdag morgon. Den ständigt molande värken i kroppen - börjar minska. Den är inte borta - men betydligt mindre! Jag står och öppnar och stänger handen, vänder och vrider betraktande på den. Känner efter - känner knappt någon smärta. Så konstigt det här är. Jag har vant mig vid att ständigt ha värk! Har glömt hur det känns att vara...mitt normala jag.

Sjukdomskänslan - den ständiga känslan av att vara på väg in i en influensa....den...den är nästan helt borta!
Andningen - jag har astma i botten - är lättare än på länge. Nu blir jag rörd också!

Tårar börjar komma. Jag är igenom! Jag har klarat det!

 

Momsen på väg i livet