4. nov, 2020

Här - står - jag - MÄNNISKAN

 

Ja hörrni, här är jag. Mitt i livet. Mitt i pandemin.

Jag vet att jag inte är ensam om att tycka att tillvaron är konstig just nu.

Dock har jag redan innan pandemin - genom min cancerresa - upplevt hela livet som mycket märkligt. 

Börjar sakta men säker - hitta någon typ av...fotfäste (?) i tillvaron igen. Kroppen anpassar sig till en medicinminskad tillvaro. Allt är inte friktionsfritt. Jag har lite svårt att ta till mig - förstå och inse att det som händer i min kropp - är rester av...kemiska substanser som givetvis sätter sina spår. Det är toppar och tyvärr vissa dalar - som ska gås igenom. Dum var jag väl som trodde att allt skulle bli frid och fröjd - huxflux.
Överlag mår jag bättre. Som jag skrev tidigare - så känns det mentala jag mycket "lättare". Men...det är ju inte bara raka spåret swoooosch - upp i det blå.

Häromdagen fick jag en flashback igen:

Min cancer missades. Blev ett anmälningsfall. Stod om i tidningen. Anmäldes till IVO.
I alla omgångar hit och dit med yttranden från mig respektive från läkarens sida - skrev han alltid under med "specialistläkare, verksamhetschef, etc etc etc." - alla sina fina titlar.

Jag blev till slut så irriterade på det - precis som att det skulle göra att hans ord vägde tyngre med alla hans titlar - så jag kontrade till slut med att skriva under med:

"Cancerdrabbad, mamma, kvinna, sambo och människa".

Därefter slutade han skriva under med titlarna.
Det där är en kanske till synes löjlig sak - men det blev väldigt betydelsefullt för mig.
För det som jag skrev under med - Det VAR jag verkligen.
Det var det som var den viktiga essensen i det hela.
Att jag var en kämpande, drabbad människa mitt i hela karusellen.

Ja, jag fick rätten på min sida. Inte för att sätta dit läkaren. Utan för att säkra att verksamheten aldrig skulle göra om samma misstag igen.

Detta är det jag härbärgerar och bearbetar för närvarande, och än en gång. 

//Your living moms.