18. nov, 2020

Sorg

 

Klockan är 07.00.
En ny arbetsdag, men ändå inte.

Höstmörkret känns ovanligt tungt och ovanligt kvävande. Jag som normalt gillar hösten, den klara luften, myset, ljusen.

Förutom världsläget, tänker jag på alla mina bröstcancer-systrar - som inte finns längre.
Där statistiken var på fel sida.

Jag tänker på när jag var på cancer-rehabvecka på Mösseberg i Falköping.
Det var där jag träffade dem.
På en vecka blev vi varma, nära varandra. Vi hade inte känt varandra ett helt liv. Men vi hade något djupt, gemensamt - som inte alla har. Och kanske var det därför som vi fann varandra så snabbt.
Vi visste ju redan. Visste vad det innebar att ha påbörjat resan. Visste vad all oro, all ångest, alla känslor innebar. Det behövde inte sägas.

Vi var 9. Idag är vi 4 kvar. 

Jag har fått leva. Hittills.

Varje gång jag fått ett dödsbesked - har det känts tyngre...och tyngre. Inte kanske så mycket för att jag undrar om det är min tur nästa gång, utan för att jag sörjer.
Jag sörjer dem . Att inte de fick. Tänker på att när vi satt där och pratade - så visste vi inte. Vi visste inte att hon - och inte jag - skulle gå vidare till andra sidan. 

Ibland går jag in på deras facebooksida - som blivit en minnessida. Tittar på biderna av dem. Minns den korta stund vi var i samförstånd över livet. 

Allt känns... så sorgfyllt.
 
Men jag borde ju vara lycklig över att jag lever - eller hur?!?! Missförstå mig rätt. Jag ÄR lycklig över att ha överlevt - att få vara här en tid till - med mina älskade mina hjärtan min familj.
Men jag tänker ändå - de fick inte det. Och det gör mig ont.

Momsen