27. nov, 2020

Tacksam av nåd

 

När jag tog mina stapplande första kliv, på darriga ben - efter att jag klarat mig igenom alla cancerbehandlingar - slog det mig och jag kände en sådan genuin nåd och tacksamhet att jag kunde. KUNDE och KAN!

Så glad att jag har två armar och två ben, tio fingrar och tio tår. Att jag kan stå upp, äta och tugga och behålla maten. Att jag kan sova. Att sova är en gåva. Att jag kan andas och leva.
Och alla dessa tankar gör sig på påminda även nu. Kanske ännu mer på grund av tiden vi lever i just nu.

Att kunna gå ut. Att kunna titta och se, känna och höra. Att trots att det är som det är - så kan jag.
Och jag är så tacksam. 


Utöver att jag är så tacksam över detta som är så naturligt, att vi sällan ens tänker på det, så känner jag en enorm tacksamhet och stolthet över mina barn. 

Jag är så otroligt stolt över mina döttrar.

De har utvecklats  (och fortsätter utvecklas) – till självständiga och starka (!) individer som verkligen vågar stå för sina åsikter och verkligen vågar vara som de är.

Jag är sååå otroligt tacksam och lycklig för deras inre styrka – att de vågar ta konfrontationer, vågar ta konflikter, vågar skilja sig från den stora gråa massan.

De vågar ha egna klädstilar, egen makeup-stil och inte sammanstråla med hur man ”måste vara”.

De har ett patos som är sällsynt idag – särskilt i den åldersgruppen.

Det är självklart för dem att gripa in i situationer som eventuellt uppstår – jag tänker här på om någon till ex. skulle ramla ute på stan, om någon blir överfallen på stan eller om det verkar pågå något brottsligt.

Jag är SÅÅ STOLT!!! Fortsätt vara den du är älskade dotter!

Eder momsen