1. dec, 2020

Förhålla sig

 

Jag är med i ett par "cancer-communities" på Facebook.
Nyligen skrev en kvinna att hon fått reda på att hon hade max ett halvår kvar på denna jorden. Inget mer fanns att göra.
Hon frågade - och man kände deperationen, den uppgivna fruktan - !Hur förhåller man sig till det? Hur gör man?"

HUR?

Läkarna hade sagt till henne - att försöka acceptera och ta vara på tiden med familjen.
Och ja, textboksexempel. Vad kan man som vårdgivare göra mer än att försöka vända det fruktansvärda beskedet, till att försöka fokusera.

Jag har tänkt på henne. Så, så mycket. Vill säga något, men vad säger man? VAD....?
Känner den ofantliga, ofattbara, yxskarpa, skoningslösa smärtan. 

Tänk dig- att DU får beskedet. Hur....HUR?!?! gör man? Orkar man, kan man, klarar man att ställa om från chock och insikt till att fokusera om? Jag är osäker om jag skulle göra det.
Smärtan i att veta att varje dag jag slår upp ögonen är jag en dag närmare slutet. Har en dag mindre med mina älskade, älskade barn och mitt barnbarn som är det absolut viktigaste.

Ensam.
Att känna sig så ensam som ingen nånsin kan förstå – alldeles själv mitt på dödens Arena - utelämnad till sin egen överlevnadsinstinkt.

Ensamheten!
Den kala, kalla, nakna, fruktsanvärda ensamheten. Som ingen kan mildra, ingen kan lena, ingen kan hjälpa. Du står där själv och du måste stå där själv för ingen annan kan göra det du ska – åt dig.

Ingen kan ta cellgifterna åt dig, ingen kan ta din kropp och bära smärtan, ingen kan ta över din ångest – det är bara du själv. Och hur gör man….? Man kan höra hur andra säger: -"Om det är något säg bara till". Man kan få tröstande ord, kort och blommor…men i slutänden står du där själv - Mitt på arenan – Du och döden.

Antingen strider man

eller

Så ger man upp, inser att livet liksom gått till vägs ände nu.

Kanske är det trots allt så att en del anser att de endast slösar sina sista uppbringade resurser – på en strid – vars utgång ändå är given? Kanske inser de – att det är bättre att spara de små krafter de har kvar – till att andas en gång till och en gång till – och hinna se, hinna ta farväl.

Ensamheten överlevde jag. Kampen överlevde jag. Jag behövde inte höra att inget mer fanns att göra. Jag känner ensamheten ändå ibland – fortfarande – isande flåsande i min nacke.

Min tro bar mig. Ensam människa - men med min tro. 

Men jag har överlevt. Och jag gör det fortfarande. Ett andetag - i taget.

En kärlekens tanke till alla som idag har sin smärta. Synlig, osynlig, ensam, bland folk, utåt eller inåt.

Allas eder Moms