16. dec, 2020

Oro, hopp och ljus

 

Det är svårt. Att hålla mörkret borta. Särskilt nu.

"Tänd ett ljus och låt det brinna, Låt aldrig hoppet försvinna Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen" - sången som aldrig varit så aktuell som nu.

Jag inser att jag har verktyg och erfarenheter som inte alla har, som jag fått genom min svarta tid med cancern.

Vad kan jag göra för att hjälpa andra? Lätta upp andras sinnen?
Jag använder mitt vanliga sätt. Jag skriver.

Vi hör att : "Det är inte som vanligt. Vi får alla göra uppoffringar."
Min spontana reaktion häromdagen – som nog många känner igen sig i är "-NEJ! Jag vill inte! Jag VILL att det ska vara ”som vanligt”."

Jag kan välja att fortsätta leva i min förnekelse. Det är en normal psykologisk reaktion.

Det gör ont i mig att barn och då särskilt mitt barnbarn, som iofs inte är så stor än men ändå kanske inte kan få uppleva det vanliga, det traditionella - det som varit så självklart.

Just nu tänker jag på julmarknader, indansning av julen kring en julgran, samvaro, mys med hela tjocka stora familjen, släkten. Jag tänker på alla mina egna underbara, mysiga minnen från olika julaktiviteter. Varma minnen.

Och åååå som jag längtar efter kramar!

Samtidigt är ju människna generellt sett ganska ”duktiga” på att ställa om, anpassa sig för att överleva, var flexibel.

Det är så mycket oroar, så mycket frågetecken, så mycket som är oklart.

Hur länge? Kommer det att kvarstå? Ekonomin, När kommer vi att få kramas igen?

Tänk om….. tänk om …..Det onmämnbara – tänk om det kvarstår? tänk om det aldrig - blir "normalt" igen?

Så går jag då till min verktygslåda av erfareneheter.

Acceptansen. Att acceptera att det är som det är och jag kan inget göra åt det.

Så, såååå fruktansvärt svårt!!! Men nödvändigt.
Hade jag varit kvar mitt i cancerstriden – så hade jag tänkt – Jag VÄGRAR att acceptera!!!
Men när jag insåg att – att acceptera inte är samma sak som att ge upp – så föll den största, tyngsta, hemskaste bördan.
Jag tror det är samma sak här.

Vi måste acceptera – men det ÄR INTE samma sak som att ge upp.

Det handlar om att gilla läget och göra det bästa av det. Ta dag för dag – som det är och hitta det som trots allt kan vara positivt.

Annars tror jag inte vi härdar ut.

De finns det som håller på att gå under, kvävas av oro just nu. Som lever varje dag i fasa.
Det gjorde jag också - mitt i min cancer.
En sådan intensiv strid och uppgörelse med tro, hopp, att inte veta, att inte kunna handla eller agera på något sätt alls - för att påverka utgången....blev att landa i acceptansen. Det var då förlösandets stund kom. Och jag kunde börja andas. 

Jag kan inte överge tanken på att det blir bättre- att vi kommer att kunna återgå till något som liknar det ”normala igen”

Kanske blir det inte som förut – det måste vi också acceptera – men det kan ändå bli något nytt ochbra – även om det inte blir exakt som tidigare. Kanske till och med bättre än tidigare även om det inte blir samma som förut.

OCH - då tänker jag att jag vill bjuda till fest!! En jättefest med släkt och vänner för att bara fira, må gott och kramas.

Och jag tycker faktiskt att världen då ska instifta en ”Through the pandemic-day”. En gemensam ”nationaldag”  som firas världen över – ett specifikt datum.

Tänk på att ljus alltid tränger undan mörker - både synligt och fysiskt.

Extra många ljuskramar till er!

Allas eder jul-moms