9. feb, 2021

Gaaaaahhhh!!!

 

Nämen hörrni nu är jag så förbaskat trött och utled på den här pandemin!!!!

I slutet av mars har jag jobbat hemifrån i ett år. Ända till årsskiftet gick det bra.
Men nu klättrar jag på väggarna!!

Jag som alltid tänkt att det vore sååå sköönt att bara få jobba hemifrån.

Jag har varit tapper. Jag har hållit i och hållit ut men nu är det f.n tungt alltså.

Praktiskt funkar det.
Men det sociala mina vänner! Den sociala samvaron!
Att kunna säga -"Hej" till ett fysiskt ansikte.
Byta några ord om vad man gjorde i helgen. Jodå det gör vi på våra morgonmöten som vi har digtialt också - men det är bara inte samma sak. Det är inte det!!

Ååå som jag längtar att kunna umgås på vanligt sätt med mina nära och kära. Att kunna kramas hörrni! Bara det! En hederlig go´ kram liksom!

För att inte tala om att kunna bjuda över grannar, familj och vänner på en middag! Eller en fika! När man vill, hur man vill med vem man vill.

Att kunna gå ut en sväng i affärer och släntra runt. Prova lite kläder som man villhöver. Drömma lite om inredning. Bara strosa som man vill - vart man vill.

Det ironiska är att det inte är säkert att jag skulle gjort det så ofta ändå ...men jag menar känslan av att ha friheten! Friheten att KUNNA göra det om jag så hade velat.

Middag eller en fika ute på ett café. Surra bland folk.
Gå på fest! FEEEEST!

Å att kunna slappna av inne på ICA, utan mask, utan att skynda sig och tänka på metrar för avståndshållande hit och dit.

Det jag älskar - att kunna få folk att trivas och må gott. Kak-kalas med 27 sorters kakor och släkttmiddagar och bröllop och.....

Jag vill inte det här längre. Jag VILL FAKTISKT INTE! Och det enda jag kan göra är att stilla acceptera. 

Eder klaustrofobi-känsla moms