25. feb, 2021

Coronahelikoptern och sorg

 

 

 

För tredje dagen i rad - hör jag Coronahelikoptern som flyger. Från länssjukhuset Ryhov - som jag bor nära. Vart flyger de? Vem ligger i? Är det nån jag känner? 

Och jag känner en övermäktig sorg. Och vanmakt.

Hur länge...ska vi orka, hålla i och hålla ut?

Jag ser framför mig - återverkningar. Både nu i samhället men också på sikt. Hur kommer ekonomin att hålla? Kommer den att hålla? PTSD hos utarbetad vårdpersonal. Vårdskulds-köer med år av väntan att få hjälp. Och jag tänker- Måtte vi hålla oss friska i familjen och inte tillhöra de stackarna som behöver avancerad vård de närmsta åren.

Redan innan pandemieländet talades det om att resurserna för äldre de närmaste åren - ja det visste man inte hur det skulle gå ihop. Hur blir det nu då?

Resurser. Resurser för allt och alla.

Skola, vård, omsorg.

Och finns det en enda person i Sverige som kan övertyga mig om att det är NÖDVÄNDIGT för er att resa på skidresa på sportlovet - så är du ta mig tusan värd ett Nobelpris. 

Nä jag blir knäpp av att grotta ner mig i sådant tänk.  Det håller inte. 

Jag harvar på. Tar en dag i taget. Håller i och håller ut. För det är trots allt det enda jag kan göra.

 

Allas eder Moms