9. jun, 2021

Det här med kärlekens språk.

 

Det lär finnas 5 sätt att visa och uttrycka att man älskar någon.

  • Att tala om med ord att man älskar
  • Att visa genom gåvor
  • Att spendera tid med
  • Att vilja göra saker/tjänster för den andre
  • Fysisk beröring

Och det lär vara så att det sättet som man själv är av dessa - så vill man också bli bemött/få bekräftat att man är - just älskad.

Men vad händer – när inte något av detta finns? När man aldrig får uppleva något av dessa?
När man märker att man på nåder får existera. När det uttrycks att man med minsta möjliga marginal är "tillåten" och Gud förbjude(!)  om man råkar göra något fel, stort eller litet.
Då får man nogsamt veta på ett eller annat sätt:
- ” D-U!! …G-J-O-R-D-E …  F-E-L!!

När det är tydligt att när man inte klarat att uppfylla det man förväntas klara, så är det genast någon annan som kan klara av det man borde eller skulle gjort, mycket, mycket bättre.

När man hela tiden märker outtalat att man är till besvär eller är irriterande och ändå gör sitt absolut, yttersta bästa, så är det stor risk att det blir snedsteg och fel just av den anledningen att man är så rädd för att göra fel. Det blir liksom en självuppfyllande profetia för vederbörande.

Den totala ovillkorliga kärleken borde ändå vara att oavsett vad du säger eller åstadkommer – så älskar jag dig. Hamnar du i fängelse älskar jag dig även om jag ogillar det du gjort.
Oavsett om du sitter i rullstol, ligger bortdomnad i en säng eller är högpresterande – så älskar jag dig.

Jag älskar dig för att du är!

Den smärtan i att märka att man inte tillhör den älskade skaran, den kan bara göra en sak med människor. Den gör inte gott på något sätt. Den gör ONT!

Betänk att det finns folk som lever så. Och jag känner deras smärta.

 

Momsen