29. dec, 2018

All alone.  Walkin'  on stone. Who cares. Ego dares

I thought  I would be healed...feel complete....ooo I was sooo wrong.

18. dec, 2018

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den blinda fläcken har fått en ny innebörd!
I motsats till vad syn/-ögonpersonal erfar, kan jag nu meddela att jag under långt och ihärdigt arbete  vetenskapligt kan konstatera att många män lider av detta, dock i hjärnområdet.

Det här med att leta. Alltså…

Han: - Var är syltburken?
Jag: - Den står i kylskåpet!
Han: Öppnar dörren och stirrar in i kylskåpet.- Var? Jag hittar den inte.

Jag går raka vägen fram, flyttar på ett smörpaket och vips! Där är syltburken.

En halvtimme senare: Han: - Var är diskmedlet?
Jag: - Där det brukar vara, under diskbänken!
Han: Tystnad…-.Jag hittar det inte!!

Jag stegar iväg och lyfter fram påsen, och undrar – lite, sådär lite bara – om hanen har kollat synen på länge?

Ett par timmar senare:
Han: - Var är kuvertet som låg här på bordet?
Jag: - Det ligger väl kvar på bordet? Jag har inte flyttat nåt?
Han: Det finns inte här!
Jag: Leta! Lyft på sakerna som ligger där!
Han: Jag hiiiittar det inte! Det fiiiins inte här!

Jag går med bestämda steg ut i köket - lyfter på ett par tidningar och Magic! Där ligger kuvertet!!

Det här är alltså inte engångsföreteelser utan stadigt återkommande fenomen i huset.
….är det ett syndrom? Är det något medicinskt fel?

Några dagar senare, när jag hälsar på hos ett par bekanta, bevittnar jag EXAKT samma sak även där, om än i lite mer i expressiva former.

Han: - Var är mina stövlar?

Hon: - Där du alltid ställer dem antar jag?!

Han: - Men för i h.vete måste du ALLTID flytta MIIINA saker, yyyyyyyyl!

Hon: - Du får väl för f.n hålla koll på dina egna saker du är väl ingen unge?

Hon marscherar ut i hallen och lyfter upp stövlarna framför hans näsa:

- HÄR!!! Blindstyre!

Jag hörde idag vid fikabordet på jobbet, två kolleger som satt i närheten. Konversationen bekräftade det jag själv visste:

- Men hur går det till egentligen? Han plockar fram en mejsel från garaget och sen ligger den där minst en vecka. Han SER den inte! Även om jag liksom lägger fram den mitt på golvet för att han ska komma ihåg att ta bort den så kliver han ÖVER den. Den existerar liksom inte i hans medvetande.

I och för sig ska jag väl i ärlighetens namn säga att fenomenet kan uppträda även hos kvinnliga könet men jag upplever det som sällsynt förekommande.

Å andra sidan existerar vissa saker i hanens medvetande ändå. Det är liksom inte helt svart.
Han är väldigt bra på att se bilar, militärhistoriska böcker luktar han sig till på flera mils avstånd och så ser han MIG!

Det är jag väldigt glad för!

Och om någon nu skulle få för sig att detta är sexistiskt, kränkande eller diskriminerande så vill jag förtydliga att det är skrivet som kåseri med kärlek och humor!

 Allas eder seende moms 

 

10. dec, 2018

Knäck…bara en….måste ju få smaka….bara kolla lite så att den blev bra…Det måååste man faktiskt göra! Det gör Leila också! Provsmaka! För hur skulle det se ut, om man ställde fram knäck som smakar apa.

Och så kolan….mmmmm. Undrar just om den blev lika god som förra året. En! Bara en! Sen får det faktiskt vara bra!

Varje gång jag sedan går förbi det dignande julgodis-bordet, tittar jag ståndaktigt åt ett annat håll. Intalar mig själv att jag inte alls känner någon frestelse…att jag faktiskt ÄR duktig och inte ett dugg överviktig!

Vad är det som ligger här? Dotterns kamera! Tittar nyfiket på alla kort hon tog igår….men vad är det här…? Ett kort på mig?! Vad ända in i självaste Kapernaum…? Är det jag!! Ser JAG ut så där! Herre Gud! Så tjock! Men…det är inte sant?!?! Nä nu jä…lar får det vara sluta på alla sötsaker. Nu är det snart ett nytt år!

Nya friska tag och nya väääääldigt trovärdiga nyårslöften!

Inga sötsaker!!! Jag ska fasen inte äta något onyttigt! Jag ska börja träna igen!

Jaha! Det ska jag!!! Minst fem dagar i veckan! Promenera eller vad fasen som helst! Röra på mig ska jag! Nu får det var slut på död-köttet!

Jag går där och känner mig småfet….känner efter….ja visst stramar byxorna allt lite onödigt mycket?…tittar skuldmedvetet i helkroppsspegeln i hallen när jag går förbi.

Det ringer på dörren. En grann-fru i min ålder. Småpratar lite.

Hon börjar prata om att :

 - ”Ja jag måste börja träna, man går ju alltid upp ett par kilo nu under jul…”

- Jasså? Säger jag och sträcker lite obemärkt på mig? Jahaa….näe jag tycker nog faktiskt att jag har hållit mig på min normalvikt…(lögn) jag brukar hålla mig rätt bra i vikt faktiskt (liar- liar)….

- Jaha…säger hon….ja, du kanske vill med ut och springa en runda (Nej, nej inte springa! Det orkar jag ju inte)…..

- Ja men visst säger jag hurtfriskt (och förbannar mig själv tyst inombords). Du kan väl komma förbi (kom INTE ! förbi) när du är på väg ut nån dag (föreslå för Guds skull INTE att vi ska ut nu) när du är på gång!

- Jaaa jag tänkte ju fråga om du ska med nu?

(Jäklarrrrr!!!)

- Ahaaa….jaa du….det är lite körigt just precis nu (-hur genomskinligt lät det då?!) men kanske nästa gång…..Samvetet och fettvalkarna känns väldigt tydligt just precis nu! Hon skulle bara veta vilket försoffat svullo jag är!

- Jaha vad synd (NOT !!!) säger hon. Okej vi hörs, ha det bra!

- Detsamma! ( sabla hurtbulle).

Jag stänger snabbt dörren.

Går ilsket till julbordet. Tar en kola. I tröstsyfte! För det är jag faktiskt väääärd!

Jag dimper ner framför facebook på datorn. Går med i en grupp som heter ” Det heter faktiskt inte bilringar….det heter volanger” !

Allas eder volang-moms!

5. dec, 2018

Jag har landat. Ett tag.

Att vara med i radio, och höra mig själv berätta, sätta ord på det där svåra - var väldigt mycket mer känslomässigt omfattande än vad jag förstod.

Det var en milstolpe. En väldigt bra milstolpe. En nödvändig milstolpe!

Det har fått mig att ta ett rejält kliv - på något sätt. Ett kliv i min bearbetning.

Jag känner ett nytt lugn. Ja faktiskt. Ett slags "peace within me".
Konstigt.
Jag kommer att åka ner periodvis igen. Jag kommer att ha min ångest men, på en något annan nivå, tror jag.

Jag hade liksom resignerat och ställt in mig på -  så här är det nu. Accepterat att livet kommer att vara i stort sett skit, det som är kvar. Jag kommer att må dåligt - men jag står upp.

Den känslan jag känner efter radion, är märklig. Inget jag känner igen.
Lite åt det hållet man känner när man motionerat riktigt hårt en dag, eller jobbat kroppsligen ute en hel dag - avslappnad, med endorfiner - fast ändå inte. 

Jag ÄR inte avslappnad men....
Är rädd att känslan ska ta slut, rätt behagligt faktiskt, eller...? Vad är det egentligen?

En insikt? Vad för insikt? En kunskap?
Känns bra men samtidigt ser jag mig som att jag stapplar fram, på extremt darriga ben. Ser en liten fågelunge med brutna vingar och brutna ben, sargad - stapplande framåt.

Är det så här jag mådde när jag mådde bra? Är det så här andra mår när de mår bra?
Jag vet inte.

Hur ska jag göra för att börja leva igen? HUR ska jag....ta de första stegen?
Jag har glömt hur man gör. Jag måste lära mig, att stapplande börja gå igen.
Vad är livet? Att leva?

Tills jag finner ut det - får jag flumma runt i den här endorfintillvaron eller vad jag nu ska kalla det, så länge den nu varar.

Mitt varma tack till dig Ola Hemström för att jag genom ditt fina program - fick möjligheten att bearbeta genom det, och ta ett steg framåt.

Och till dig som kämpar - för livet - i livet - Keep on! Jag klarade det. Det gör du med!

Allas eder kamp-moms