29. jan, 2019

Vabruari Filip och Fredrik

Januari – årets fattigaste månad lider mot sitt slut. Även i år var det mycket månad kvar i slutet på pengarna - men klarade det denna gången också. Men sen kommer ju Vabruari…årets sjukaste månad. De som har barn i den åldern -  får vabba. Även detta ger mindre i plånboken.
Så är det Mars – då det ska tas igen det som inte kunde köpas de två första månaderna så där blir det skralt. April har knopp i håret och är någorlunda lugn. Maj och juni börjar det hända saker igen . Semestrar ska betalas, barnen tar studenten….Juli, Augusti någorlunda lugna , semestersättningen jämnar ut det lite, meeen cdet är ett bedrägligt lugn för i Augusti kommer alla räkningnar. Företagen som skickar räkningarna har ju också haft semester! September – här tas augusti igen, sen är det bara oktober som är lugnare…såvida inte man bokar Höstlovssemestern och sen är det dags för julinköpen igen. Kontenta: April och Oktober är man i bästa fall stadd vid kassa.

Filip och Fredrik kommer inte till galan för de är ”sura” för att de inte fått fler nomineringar. Men för i h.vete? Snacka om att ha höga tankar om sig själva.
I got news for you boys – jag är sur för att jag fick cancer!!! Put life in some perspective!
Så jädra bra är ni faktiskt inte! Deal with it!

Sen undrar jag: Vad händer med alla kläder som inte blir sålda? Alltså det är en sån där grej som jag fnulat på i många år. Skickas de till textilåtervinning? Skänks de till second hand? Skänks de till insamlingsorganisationer som skickar dem vidare utomlands?
Alltså…jag undrade så till den milda grad att jag frågade i två skilda större klädaffärer – och personalen hade ingen aning!

De verkade inte ens ha reflekterat över det! Ja hörrni vart tar de vägen?
Någon som arbetat i klädaffär så ni vet?
Om de inte skänks till insamlingsorganisationer – så borde de göra det, tycker jag.

Jag har nu för övrigt testat att detoxa mig såtillvida att jag kört med Aleppotvål som schampoo ett tag. Håret blir mjukt och lite ”lättare” men mycket torrare och risigare. Oavsett s.k. surskölj eller inte.

Jag har provat ättika istället för sköljmedel i tvättmaskinen ett par gånger och det var ingen hit! Det luktade…..spunk.
Ska prova igen med lite eterisk ekologisk olja - citron - tillagd.

Jag har loggat ut från Facebook – alltså varit inaktiv i snart en månad. Helt okej faktiskt. Av ren vana tog jag telefonen i början och skulle ”kolla ” FB men det var ju inte värre än att jag sa: - Javisst ja – och lade ner den igen. Jag tyckte helt enkelt att det tog för mycket tid och uppmärksamhet. För övrigt verkar det vara på nedgång tycker jag. Mindre och mindre uppdateringar från vänner.

Och vet ni – en riktigt läskig sak - som vi verkligen behöver vara uppmärksamma på. Flera av mina nära (både kolleger och familjemedlemmar) har berättat att de i telefonsamtal sagt vissa namn på saker eller affärer. Sedan har det dykt upp annonser på exakt dessa saker i deras flöde – trots att de inte själva har googlat på det.

Konkret exempel: Det pratades om att man ”-Köpt en kattmatta som tar bort kattsand och att man gjort slime”. Annonserna på kattmatta och egengjort slime, dyker upp som ett brev på posten.

Konkret exempel: -”Vi ska till Lindex och Stadium”. Annonser på Lindex och Stadium – kommer omgående.

Kontenta! Storebror är stor, listig och läskig. Tränger sig in och påverkar utan att vi märker det. Taligenkänning på hög nivå. Be ware.

 

2. jan, 2019

Där står de. På hyllan på mitt rum på jobbet. Affirmationskort.
Innan jul bytte jag till kortet ni ser på bilden.
Föga anade jag att just de orden skulle få en signifikant betydelse - efter jul.

- Du som är så positiv, säger de.
Jag positiv? Konstigt. Jag skulle kalla mig själv ganska negativ?
Däremot skulle jag beskriva mig som envis och motvalls. Om någon säger att det inte går – då ska jag banne mig visa att det går visst! Kanske mest för att visa för mig själv.

- Du är så otroligt modig, säger de.
Jag, modig? Kanske det...jag räds inte mycket faktiskt – men denna gång svek mig modet.

Jag har väntat i flera år efter cancertraumat – innan jag kände mig mogen att ens tänka på och allra minst anmäla mig för plastikrekonstruktion av bröst. 3 års kö. Jag stötte, blötte, läste, diskuterade. Med specialister. Bad om second opinion.
Pratade med vänner, pratade med drabbade, pratade inte minst med min sambo.
Diskussion och klinisk bedömning med två superspecialister som bedömde att det enda som skulle fungera för mig - var lattisimus dorsi - ta en bit av ryggmuskeln och vika fram till ett bröst. Kroppseget material. Inget annat rekommenderades på mig och min sargade kropp.
Efter nästan tre år – så äntligen (!) fick jag tid.
De ringde veckan innan jul. På måndag. 7.e januari - sa de.

Då bröt stora helvetet löst. Inom mig. Nu var det plötsligt dags! Nu var det antingen eller!

En mastodontkris kom inuti och som om det var nog började folk runt om mig tycka hit och dit. Det behövde jag….INTE! Jag var långt låååångt nere i det där svarta som kan bli så klibbigt, jobbigt och tungt. 

Kirurgen ringde upp idag. Bollade frågor som behövde besvaras.
- Ja, det ÄR en risk!
- Jag kan inte garantera att det inte blir infektion.
- Din största risk är inte att det blir dålig rörlighet - det är att få proppar!
- Det är ingen operation för att avgöra liv eller död - det är en självvald operation.
- Känner du tveksamhet nu så ta en vända och tänk till en gång till om det är värt det! Vi kan inte göra så stort bröst och det kanske till och med blir så litet att det ändå inte blir "bra".

Jag studsade till på det där sista. Tveksam? Vaddå tveksam? Jag är väl inte tveksam?! JAg har ju väntat tre år med ett mål - att få känna mig hel i kroppen!
Ett obehag, som börjar någonstans i solar plexus. Jo...kanske är jag det? Jo....jag kvider i telefonen, jag måste tänka mer. Men de vill ha svar idag.

Och nu – idag - i samråd med specialistkirurgen, min sambo och min svägerska som är läkare - har jag bestämt mig – för att…..INTE göra operationen. Inte nu i varje fall.Det skulle ju bara bli ett litet bröst – eftersom jag inte har så mycket ”material” att ta av. Inte för att jag är ute efter att se ut som Dolly Parton – men – så mycket risktagande och besvär för så lite – det känns liksom inte värt det.
Kom fram till att det är för mycket risker – gentemot vad jag får ut av det. En större operation i kombo med de komplikationsrisker jag har: Bland annat genetiskt ökad risk att få blodpropp (APC-resistens), infektionsrisk (jag var myyycket dålig i rosfeber) och risk för försämrad rörlighet – Gör att JAG -  väljer att avvakta. 

Min kära sambo och min kära svägerska som idag konsulterats - Stödjer mig oavsett vilket beslut jag tar, säger de. Så skönt att veta det stödet!!

På något sätt känns det som att jag för första gången i livet vågar välja – det som jag i första hand tänker på är bäst för MIG!!!!  Och vila i det beslutet!! Har jag inte gjort det innan – blir nästa tanke. Nja – det är faktiskt frågan. Jag har en förmåga att alltid prioritera alla andra framför mig själv.
Inte pga vad andra tycker,  inte pga andras inflytande - ICKE!!! Utan för att JAG efter diskussion idag - har kommit fram till, efter moget överevägande att just detta, just nu - är inte rätt.

Kanske var jag tvungen att processa mig igenom alla dessa år av väntan och vånda – för att kunna vila i mitt eget beslut - nog för att låta bli? För då har jag i alla fall känt att jag faktiskt har vänt och vridit, lyssnat på specialister och second opinions – vägt för och emot – och vet nu att mitt beslut är mitt - och det är välgrundat!?!

Det är i sanning inte bara cancer och sedan är det klart och life goes on…nä du.

Saker skall genomgås, genomlidas, tänkas på, vägas för och vägas emot, beslut skall tas – många gånger enormt svåra och tunga. Inte bara sådant som handlar om vilka kläder jag ska ha idag…..utan betydligt mer livsavgörande beslut. Beslut som påverkar inte bara mig utan min familj, mina kära nära och framförallt MIG!

Det här är inget snabbt, ogenomtänkt, förhastat beslut. Vare sig att göra operationen eller inte.

Och alla ni som "tycker" - lägg ner! Ni agerar utifrån er egen ångest. MITT LIV, MITT BESLUT!

 

 

29. dec, 2018

All alone.  Walkin'  on stone. Who cares. Ego dares

I thought  I would be healed...feel complete....ooo I was sooo wrong.

18. dec, 2018

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den blinda fläcken har fått en ny innebörd!
I motsats till vad syn/-ögonpersonal erfar, kan jag nu meddela att jag under långt och ihärdigt arbete  vetenskapligt kan konstatera att många män lider av detta, dock i hjärnområdet.

Det här med att leta. Alltså…

Han: - Var är syltburken?
Jag: - Den står i kylskåpet!
Han: Öppnar dörren och stirrar in i kylskåpet.- Var? Jag hittar den inte.

Jag går raka vägen fram, flyttar på ett smörpaket och vips! Där är syltburken.

En halvtimme senare: Han: - Var är diskmedlet?
Jag: - Där det brukar vara, under diskbänken!
Han: Tystnad…-.Jag hittar det inte!!

Jag stegar iväg och lyfter fram påsen, och undrar – lite, sådär lite bara – om hanen har kollat synen på länge?

Ett par timmar senare:
Han: - Var är kuvertet som låg här på bordet?
Jag: - Det ligger väl kvar på bordet? Jag har inte flyttat nåt?
Han: Det finns inte här!
Jag: Leta! Lyft på sakerna som ligger där!
Han: Jag hiiiittar det inte! Det fiiiins inte här!

Jag går med bestämda steg ut i köket - lyfter på ett par tidningar och Magic! Där ligger kuvertet!!

Det här är alltså inte engångsföreteelser utan stadigt återkommande fenomen i huset.
….är det ett syndrom? Är det något medicinskt fel?

Några dagar senare, när jag hälsar på hos ett par bekanta, bevittnar jag EXAKT samma sak även där, om än i lite mer i expressiva former.

Han: - Var är mina stövlar?

Hon: - Där du alltid ställer dem antar jag?!

Han: - Men för i h.vete måste du ALLTID flytta MIIINA saker, yyyyyyyyl!

Hon: - Du får väl för f.n hålla koll på dina egna saker du är väl ingen unge?

Hon marscherar ut i hallen och lyfter upp stövlarna framför hans näsa:

- HÄR!!! Blindstyre!

Jag hörde idag vid fikabordet på jobbet, två kolleger som satt i närheten. Konversationen bekräftade det jag själv visste:

- Men hur går det till egentligen? Han plockar fram en mejsel från garaget och sen ligger den där minst en vecka. Han SER den inte! Även om jag liksom lägger fram den mitt på golvet för att han ska komma ihåg att ta bort den så kliver han ÖVER den. Den existerar liksom inte i hans medvetande.

I och för sig ska jag väl i ärlighetens namn säga att fenomenet kan uppträda även hos kvinnliga könet men jag upplever det som sällsynt förekommande.

Å andra sidan existerar vissa saker i hanens medvetande ändå. Det är liksom inte helt svart.
Han är väldigt bra på att se bilar, militärhistoriska böcker luktar han sig till på flera mils avstånd och så ser han MIG!

Det är jag väldigt glad för!

Och om någon nu skulle få för sig att detta är sexistiskt, kränkande eller diskriminerande så vill jag förtydliga att det är skrivet som kåseri med kärlek och humor!

 Allas eder seende moms 

 

10. dec, 2018

Knäck…bara en….måste ju få smaka….bara kolla lite så att den blev bra…Det måååste man faktiskt göra! Det gör Leila också! Provsmaka! För hur skulle det se ut, om man ställde fram knäck som smakar apa.

Och så kolan….mmmmm. Undrar just om den blev lika god som förra året. En! Bara en! Sen får det faktiskt vara bra!

Varje gång jag sedan går förbi det dignande julgodis-bordet, tittar jag ståndaktigt åt ett annat håll. Intalar mig själv att jag inte alls känner någon frestelse…att jag faktiskt ÄR duktig och inte ett dugg överviktig!

Vad är det som ligger här? Dotterns kamera! Tittar nyfiket på alla kort hon tog igår….men vad är det här…? Ett kort på mig?! Vad ända in i självaste Kapernaum…? Är det jag!! Ser JAG ut så där! Herre Gud! Så tjock! Men…det är inte sant?!?! Nä nu jä…lar får det vara sluta på alla sötsaker. Nu är det snart ett nytt år!

Nya friska tag och nya väääääldigt trovärdiga nyårslöften!

Inga sötsaker!!! Jag ska fasen inte äta något onyttigt! Jag ska börja träna igen!

Jaha! Det ska jag!!! Minst fem dagar i veckan! Promenera eller vad fasen som helst! Röra på mig ska jag! Nu får det var slut på död-köttet!

Jag går där och känner mig småfet….känner efter….ja visst stramar byxorna allt lite onödigt mycket?…tittar skuldmedvetet i helkroppsspegeln i hallen när jag går förbi.

Det ringer på dörren. En grann-fru i min ålder. Småpratar lite.

Hon börjar prata om att :

 - ”Ja jag måste börja träna, man går ju alltid upp ett par kilo nu under jul…”

- Jasså? Säger jag och sträcker lite obemärkt på mig? Jahaa….näe jag tycker nog faktiskt att jag har hållit mig på min normalvikt…(lögn) jag brukar hålla mig rätt bra i vikt faktiskt (liar- liar)….

- Jaha…säger hon….ja, du kanske vill med ut och springa en runda (Nej, nej inte springa! Det orkar jag ju inte)…..

- Ja men visst säger jag hurtfriskt (och förbannar mig själv tyst inombords). Du kan väl komma förbi (kom INTE ! förbi) när du är på väg ut nån dag (föreslå för Guds skull INTE att vi ska ut nu) när du är på gång!

- Jaaa jag tänkte ju fråga om du ska med nu?

(Jäklarrrrr!!!)

- Ahaaa….jaa du….det är lite körigt just precis nu (-hur genomskinligt lät det då?!) men kanske nästa gång…..Samvetet och fettvalkarna känns väldigt tydligt just precis nu! Hon skulle bara veta vilket försoffat svullo jag är!

- Jaha vad synd (NOT !!!) säger hon. Okej vi hörs, ha det bra!

- Detsamma! ( sabla hurtbulle).

Jag stänger snabbt dörren.

Går ilsket till julbordet. Tar en kola. I tröstsyfte! För det är jag faktiskt väääärd!

Jag dimper ner framför facebook på datorn. Går med i en grupp som heter ” Det heter faktiskt inte bilringar….det heter volanger” !

Allas eder volang-moms!