21. okt, 2020

Okej hörrni - för att ni ska förstå helheten så måste jag ge er lite bakgrund.
Jag är lättlärd, älskar ny kunskap och är väldigt teknisk. Jag arbetar med digitalisering dagligen.

Jag vill åstadkomma något med det jag skriver. Så snälla dela, dela DELA!
Inte för att jag ska få läsare utan för att jag önskar att detta på något sätt ska nå styrande i Telia.

Följande är min sanna berättelse:

Arbetar hemifrån och jag insåg efter flera veckor av strul, att något var fel med vårt bredband. Och här börjar nu den veritabla karusellen.

Provar först själv att resetta, starta om router och bredbandsutrustning etc...Hjälper inte.

Ringer Telia gång nr 1 
En näpsig snärta avbryter, lyssnar inte på mig, talar i munnen på mig och talar nedsättande om för mig att "Du måste förstå att det här inte beror på fibern in..."
Jag har som sagt gjort flera åtgärder själv, och man får redan när man knappar in tonvalen vad man vill hos Telia, uppmaningen att starta om all utrustning och trycka #1 när man gjort det. Ändå talar hon myndigt om att jag måste starta om allt igen.
-Jamen det har jag ju gjort?! Ändå går vi igenom denna manualberoende snärtas oförmåga att dra egna slutsatser.
Samtalet tar 50 minuter och jag frågar redan här om det kan vara fel på Routern? Nä absolut inte! är hennes bestämda svar. Nåväl. Jag ger upp för idag.

Dag nr 2 - samtal 2.
En mycket hjälpsam man säger efter diverse information, att det är självklart att jag ska ha en ny router!! Den skickas och jag har den redan nästa dag. Samtalslängd 42 minuter.

Dag 3
Kopplar in routern . Så långt allt väl. När jag sedan ska synka routern med mina två extra antenner - så kallade "Air ties" går inte detta.
Än en gång gör jag allt jag kan. Felsöker och går in på telias hemsida för Frågor och svar. Går ej ändå.

Ringer
Samtal nr 3.
Samma snärta som sist. NEEEJ tänker jag....men orkar inte. Okej djupt andetag.
Hon kanske kan hjälpa ändå? än en gång information om vad som hänt.
Samma bemötande som sist. "-Jag skickar en länk på sms så du kan gå igenom manualen med steg för steg så hänger jag kvar i telefon under tiden".
Nåväl - Bra så, tänker jag.
Vi provar och provar, startar om, resettar...fungerar ej.
Under tiden vi pratar börjar telefonen att störas ut av ett kraftigt brus - förmodligen pga alla åtgärder vi gör och till slut så bryts vårt samtal. 58 min långt.

Samtal 4 - samma dag - då kommer jag till en kille. 

Vi gör om alla åtgärder.
Han vet till slut inte vad som kan vara fel utan konsulterar nån annan på Telia som meddelar att mjukvaran på routern kan vara fel. Okej - Killen lägger in rätt mjukvara. Fungerar ändå inte. Samtalslängd 49 min.

Samtal 5 - killen ringer tillbaka enligt överenskommelse med nya teorier och tester. Funkar ej. samtalsläng 32 min.

Samtal 6. Killen ringer tillbaka igen - nya försök - funkar ej. Jag frågar om det kanske är dags att skicka nya Air ties?? Nja, njä, alltså han vet inte. Han ska ringa tillbaka igen, men gör aldrig det. Samtalslängd 48 min

Här börjar mitt tålamod tryta rejält!!
Jag ber killens chef kontakta mig så att jag kan berätta och framförallt fråga om det verkligen ska gå till så här och behöva vara så här i det förenklade digitaliserade samhället? 
Allt snack om att man ska förenkla för kunden...och det som sägs i telefonsvararen när man ringer "Du kan ENKELT gå in på våra hemsidor och leta efter svar...." Pyttsan!!!

Jag har lagt över 7 timmar på detta och jag arbetar hemifrån så jag är extremt beroende av tjänsten som vi dessutom betalar bra för.
Telias personal har lagt minst 5 timmar om inte mer. Det kan omöjligtvis bli dyrare att skicka hem en tekniker direkt vid problem!!!

Tänk om Telia som banbrytande telefonföretag skulle erbjuda kunderna - Blir du kund hos oss får du kostnadsfritt tillgång till tekniker om du har problem?
Vår tekniker kommer hem till dig kostnadsfritt!
Jösses vilken reklam och vilket gensvar det skulle bli.


Jag tror mitt yrke till trots - att många, måååånga i vårt samhälle uppelver en frustration och hjälplöshet i digitala frågior och alltid hänvisas till FAQ, hemsidor, väntan, fel hjälp, okunniga kundtjänstmedarbetargt, att aldrig få hj'älp att allt ska vara så fruktansvärt krånglit - you name it. Och allt sägs istället vara till för att förnekla!

Om Telia gjorde så så skulle de förmodligen få määäängder med kunder.

Samtal 7 - jag sitter med fingern beredd att trycka bort samtalet om snärtan skulle svara igen.  God Gud låt mig få tala med en vettig människa, säger jag högt.
Denna gång svarar en äldre man. Lugn. Han lyssnar. Jag börjar med att säga att jag är frustrerad och irriterad. Han säger att han förstår det till fullo.
Han säger till och med: "-Det ska räcka med ett samtal från kunden. Så ska det lösas! Så här ska det inte vara!"

Jag blir perplex! Positivt perplex.

"-Nu gör vi så här" säger han, "-Jag skickar hem en servicetkeniker till dig och du behöver inte betala det.

HALLLELUJA!

Tack snälla! säger jag. - "Å det är inget Jag bemöter bara kunden så som jag själv skulle vilja bli bemött" säger han lugnt.

- Är du chef eller ängel frågar jag?

Han skrattar. Jag har varit chef, och nu har jag 8 månader till pension. - Jag tycker du ska fortsätta jobba, säger jag. 

När servicetkenikern kommer visar det sig vara så att routern inte alls blivit uppdaterad som man sagt, och när rätt mjukvara installerats så funkar det galant.
Även han säger att när man ringer Telia så kan man få ett svar av en och ett helt anant svar av en annan.

-JA EXAKT! säger jag.

Så Telia #telia - vill ni göra något mindblowing som ger er skjuts i era katastrofala omdömen på nätet - erbjud personlig hemkommande tekniker istället för dessa kunstjänstmedarbetare som inte kan tänka själva, som inte vågar ta beslut själva och som lägger ner timtal på samtal som inte leder nånstans.

Allas eder surfande Moms

 

13. okt, 2020

 

Fredag kväll: Står med sista tabletten i handen. Vänder, vrider på den lilla millimeterstora saken, som gett mig så mycket besvär - men som samtidigt säkrat min framtid så gott det nu går.
Sista tabletten.

Lördag. Vanlig dag.

Söndag - ganska vanlig den med, men börjar kissa mycket. Kissar troligen ut all vätska jag samlat på mig.

Måndag morgon - Flera hundra kilos elektrodliknande huva har lyft från mitt mentala jag.
Jag känner mig annorlunda. Inbillar jag mig? För att jag så gärna vill?  Livet känns och livet känns annorlunda. Ser med annorlunda, nyfikna ögon.

När jag tränar i gymmet på måndag eftermiddag - känns det också annorlunda. Påtagligt lättare i hela kroppen. Mindre flåsig, mindre pipig i andningen. Mindre svullen både i kropp och andningsvägar.

Inser också att något saknas...vad kan det vara? Jo, alla de extremt jobbiga värmevallningarna har lugnat sig vesäntligt! Så ljuvligt! Kan det verkligen ha blivit så mycket bättre? Så här huxflux?

Känns som jag står utifrån och betraktar mig själv, lägger märke till minsta lilla som händer i min kropp.

Tisdag morgon. Den ständigt molande värken i kroppen - börjar minska. Den är inte borta - men betydligt mindre! Jag står och öppnar och stänger handen, vänder och vrider betraktande på den. Känner efter - känner knappt någon smärta. Så konstigt det här är. Jag har vant mig vid att ständigt ha värk! Har glömt hur det känns att vara...mitt normala jag.

Sjukdomskänslan - den ständiga känslan av att vara på väg in i en influensa....den...den är nästan helt borta!
Andningen - jag har astma i botten - är lättare än på länge. Nu blir jag rörd också!

Tårar börjar komma. Jag är igenom! Jag har klarat det!

 

Momsen på väg i livet

5. okt, 2020

En gång för längesen, eller kanske är det inte så längesen
låg du under mitt hjärta, direkt under det

Fick av min näring, min värme
Du växte där, under mitt hjärta, så fyllt av obegränsad kärlek

För inte så längesen
höll dina mjuka små armar runt min hals

Din varma lilla kropp, så nära min
Dina mjuka, lena, små fötter som älskade att vara mot min mage eller min rygg i sängen

Det var du och jag i världen, du och jag mot världen

Jag var det viktigaste i världen för dig
för din överlevnads skull – för din fysiska överlevnad skull
men också för din mentala och psykiska överlevnads skull 

Livet är så kort
Och går så oändligt fort
Därför talar jag ofta om
att jag älskar dig

För man kan aldrig fylla bägaren
som fylls med kärlek, för mycket, för fort eller tillräckligt 

En dag
kan jag inte säga det längre

En dag – ingen vet när – är jag inte längre fysiskt hos dig
Så därför måste vi passa på

Tänk på det mitt barn - 

Att precis såsom du tänker på ditt barn -

så tänker jag på dig

Såsom du längtar,

efter ditt barn -

så längtar jag efter dig

Så väl som du vill ditt barn

så väl vill jag dig

Så som du vill ge ditt bästa till ditt barn

så vill jag ge mitt bästa till dig

Såsom du hellre tar ditt barns smärta

så vill jag bära dig

Den kärlek som är så självklar

till ditt barn

Så är min kärlek till dig

 

 

27. sep, 2020

 

På frågan "Vad är meningen med livet" svarade någon "Att överleva".

Är det då inte det vi alla försöker? tänker jag. Att överleva.

Jag har överlevt flera stora trauma. Hur gjorde jag det? Jag vet inte, eller...jo förresten.
Jag gjode saker utan att tänka. Reagerade instinktivt. Gjorde det som behövdes. För att överleva.

Om man hamnar i akut sjönöd på Titanic - då strukturerar man inte först upp en plan, värderar den, reviderar den. Nej- man agerar instinktivt- för att överleva.

Det gjorde jag med. Jag stred. På ren instinkt - mot cancern. På liv och död.
Så vad gjorde jag då? Vad är min instinkt?

Jag bad, skrek, grät, bad, pratade med familj, vänner, posykolog, kurator, präst, diakon, bad. På ren instinkt gjorde jag det som för mig var helt naturligt för att överleva. Jag vände mig till den som för mig håller hela universum i sin hand.

Jag har överlevt.Nu ska jag lära mig att leva. Hur vet jag inte.

Jag har alltid sagt att jag inte är rädd för att dö, men jag är livrädd att inte få leva - med mina barn. Det var för dem jag kämpade. Det var det viktigaste. Att få överleva för mina barns skull.

Och nu står jag här och har överlevt i 7 år - mitt i det som heter livet.. Och jag känner mig lika vilse som alltid. Jag har mitt under dessa 7 år inte fattat att det är just det jag håller på med och har fullt upp med nämligen att LEVA.
Det är ju nu, här- som åren passerar. Och jag inte jag inte har vett nog eller kunskap nog att känna att jag LEVER. 

Det känns som att jag inte vet HUR jag ska göra? Jag saknar karta, kompass och instruktioner för detta. Och det är bara jag själv som kan hitta dem.

Jag läste, kommer ej ihåg var, "Döden är den optimala jämlikheten eftersom vi alla ska dö, rik som fattig....Så vi har ett enda val - nämligen att lära oss leva med detta."

 

Er levande moms

 

 

 

20. sep, 2020

Efter att jag fått mitt sista implantat - skulle jag så kallas i slutet av september, för slutbesök på onkologen.

5 dagar efter implantatet - ringer det: - Hej jag ringer från Onkologen på Ryhov.
Direkt, klump i magen, snabba sekunder av minnen. Obehag. Bara ordet onkolog och insikten om att jag, JAG är en av dem som går på onkologen - isar i mitt inre.

De vill fråga om jag kan komma redan på tisdag nästa vecka för slutbesöket. De har fått ett återbud.
Jag accepterar tiden. Processar - dels att jag reagerat med obehag när de ringde, dels vad som ska ske på återbesöket.

Onkologläkaren - trygg, lugn, go tjej.
Jag kommer nu att skrivas ut. Jag kommer inte att kallas på fler "kontroller". Nu är jag färdig med min behandling.
Färdig. Jag smakar på ordet inne i min hjärna, inne i mitt hjärta.

- Du kan faktiskt vara stolt, säger läkaren och jag blir lite perplex. Stolt över vad då? funderar jag innan hon fortsätter: - Det är faktiskt många som inte fullföljer behandlingen på grund av alla biverknignar, på grund av att det faktiskt är såpass jobbigt.

Oj, tänker jag, och känner en överraskande positivitet i det hela.

- Du har ju faktiskt fått alla behandlingar, fullt ut, så mycket man kan få och du har klarat det! Det ska du vara stolt över!

Jag känner faktiskt inuti mig, en viss trygghet i, att jag har kunnat ta allt fullt ut. Att jag inte var tvungen att avbryta på grund av att det blev för svårt, för smärtsamt eller för jobbigt.

Jag tackar Gud att jag överlevt!
Att jag överlevt alla fruktansvärda behandlingar.
Alla gifter som är så giftiga så man inte får ta i barn dagarna efter cellgifterna, så giftiga att kroppsvätskor inte får komma på någon annan person (tårar, svett), så giftiga att jag måste spola toaletten två gånger när jag kissat.
Cellgifter som är så giftiga att sköterskorna är bepansrade när de ger mig dem och behållarna slängs i special-superduper lådor efteråt.
Dessa gifter - har jag fått direkt in i mina blodbanor. Och de har gjort mig frisk.

Jag var en period helt helt övertygad om att jag skulle dö, om inte av cancern så av behandlingarna.

Jag kommer kallas 3 år till på årliga ultraljudsunderökningar av ärren där mina bröst en gång satt. Sedan faller jag in i den "normala" gången igen.

Så tackar jag, stänger dörren efter mig och går ut.

Ut, på darriga ben i den stora, farliga, underbara världen. Där jag nu står utan översikt av de kunniga, experterna.

Redo att ta mig framåt och lära mig att leva på nytt.

/ Cancersurvivor-momsen